Grundprov utanför Enköping

Då har man fått landa resultatet från Grundprovet som hölls utanför Enköping.
Noona och jag hade ett sent startnummer innan lunch så väntan fick henne att bli lite oberäknelig, men det är sånt som de skall kunna klara. Vi åkte trots att vi viste att apporteringen absolut skulle misslyckas. Men syftet med provet för mig var att få se hur det går till och även få åsikter och idéer från andra.

Bert, som dömde gav mig flera bra tips om hur jag kan gå vidare och få till det som behövs. Han ansåg även att potentialen verkligen finns där, så jag var nöjd när vi åkte därifrån.

Så vad gjorde vi då?
Hunden bedöms efter följande punkter:

• Jaktlust/Arbetsvilja 4
  
• Sök och mönster 2
  
• Fart och stil 1
  
• Följsamhet och sammarbetsförmåga 4
  
• Stadga 4
  
• Skottreaktion 7
  
• Markeringsförmåga 2
  
• Apporteringslust 1
  
• Apportgrepp 0
  
• Allmänt uppträdande 7
  

Så 1:an på fart fick vi för att Noona inte orkade hålla farten uppe hela bedömningsperioden. Men Domaren var nöjd med hennes fart när hon orkade. Så här blir det kondis och styrka för både hund och ägare.
Markering fick vi en 2:a för att hon inte brydde sig om en av de fåglar som domaren kastade ut.
Apportering misslyckades helt, som väntat, så här blev det botten poäng. MEn det var väntat. Det som nu bör ske är att sätta apporteringen på 100% lydnad istället för spontanapportering.

Så på med mer fysik och fläkt. In med apporteringslydnad. Domaren ansåg att Noona vär väldigt lydig så hon skulle få springa lite vind för våg och långsamt bli intagen till sökets storlek.

Men som sagt. Första starten för oss. JAg har lärt mig en hel del och vi är överlag jättenöjda.
Och GRATTIS Annica till Gk på Grundprovet

Första dan till slut

Äntligen kom vi ut i skogen.
Dagen började bra med ett uppflog en bit ute på mossen. Men tjäderhönan flög vackert ur skottvidden. Men nu var ångan uppe och lyckligtvis såg jag var hönan flög.

Så, lite omdirigering av rutten så fortsatte vi jakten. Jag positonerade Julia 10 meter till vänster om mig och sen tryckte vi såten.
Julia hann inte med vid nästa uppflog och avstod på föredömligt sätt. Åter igen så såg vi vart hönan tog vägen och åter igen så la vi om rutten.

Nästa uppflog var det min tur och jag klämde av högerpipan på min side-by-side som är fullt trångborrad. Olyckligt nog så fick jag en 3/4 bom men jag såg att vingen var träffad för hönan girade hårt vänster.

Så jag positionerade Julia på den intill liggande grusvägen medans jag tryckte av såten i hög fart.
Lyckligtvis så lyfte hönan och kom rätt emot Julia och hon fick in en perfekt träff och slutligen så var jakten på hönan över.

FART test

Då har vi varit iväg på FART test med Noona.
Vi var totalt 5 hundar som testades enligt mallen för FART test.
Det jag först upplevde vid testet var att detta är ett utmärkt sätt att lära känna just den individ som jag har att leva med. Det ger också väldigt bra hjälp om hur man bör fortsätta sin dressyr och träning för att få en bra hund.

När vi var i strängnäs och hade grundprovs utbildning så tänkte jag...Detta kommer Noona aldrig kalra av. Vi har ju inte tränat något. Där gick allt perfekt.
När vi åkte på FART test så tänkte jag. Noona vet hur man apporterar och lämnar in. Hon är rätt så livlig, men hon är inte så gamal. Hon kan sitt, ligg, hit osv. Även på handkommando.

Första momentet.
Tillgänglighet:
Med neutral förare hade hon inga som helst intentioner att följa efter föraren, utan var mer intresserad av vart jag var. Men när föraren hade godis i handen så var det inga som helst problem. Så här framgick det att hon var tillgänglig och hanterbar samt inga tecken på aggresion. För att se ifall hon hade något bytesintresse så kastades en dummy. Noona for iväg som en kanonkula och nosade på dummyn och vände sedan om.
Här började jag misstänka att detta kanske inte skulle gå så bra, men va fan vi kör på. När jag fick kasta dummyn så fanns det mer intresse av att hämta den, men inte alls så som det varit tidiagre eller när vi var i strängnäs.

Andra momentet.
Buren:
Här släpps en dummy i en bur som har lite olika öppningar. Målet är att se dådkraft och vilja att forcera hinder för att ta bytet. Eftersom det inte var husse eller matte som kastade apportföremålet så fanns det inget intresse att apportera och vi hamnade på "kan ej bedömas"

Tredje momentet.
Bläckfisken:
Föraren (jag) placeras utmed en väg och en tygtrasa far förbi i hög fart. Målet är att se förföljande och grepp. Även med motstånd.
Noona far efter trasan när den har paserat och jag släppt henne. Hon tar en lätt cirkel runt den. Nosar och vänder och springer till publiken och kollar vad de gör. Så i stort samma beteende som i de övriga momenten. Betyg, bra uppfattningsgörmåga, bra intresse, inget behov av att greppa -> Kan en bedömas.

Fjärde momentet.
Sök:
Testledaren kastar ett apportobjekt och man bedömer hur bra sökmönster hunden har.
Eftersom det inte var jag som kastade så fanns det inget intresse från början att hämta och Noona kollade in publiken och vad de gjorde instället.
Dock hade hon inga problem att köra ned huvudet i det mörka hålet för att nosa på dummyn, men något hämtande blev det inte.

Femte momentet
Spöket:
Här placeras föraren på anvisad plats och hunden bredvid. Ur skogen dras sedan en målad trskiva på en släde. Detta går sakta och de flesta hundar svarar med att skälla. Målet är att se hur hunden hanterar sin rädsla och eventuella aggresioner.
Noona skällde och blev rätt stel. Hennes svans for nästan mellan benen och hon reste ragg. Hon gjorde vissa försök att lösa problemet, men var för rädd. När vi till slut lade ner "spöket" var det inga problem. Här gjorde testledaren ett bra jobb med att avdramatisera situationen och det fick ta den tid det behövde för att få tillbaka hundarna.

Efter testet fick vi goda råd och insikter om hur vi skulle kunna träna framöver och hur vi kan hjälpa våra hundar så gott det går med att få dem till den nivå vi vill ha dem på.
Noona bedömdes ligga konstant hög i stressfaktor och att vi måste finna ett sätt att få ner henne i tempo mellan olika arbetssituationer. Rådet som gavs var att ta bort alla leksaker och ha henne sovande hemma för att sedan få en explosiv hund i arbete. Men så fort vi kommer hem ska hon lugnas ner och sova.

Jag vet inte om jag delar testledarnas åsikter om att inga hundar skall ha leksaker, men vi kommer definitivt testa för att se ifall vi får någon skillnad.

Nu återstår det att se ifall vi kan få tillbaka den bra arbetande hunden vi hade före provet. Vi får alltid se när vi ska iväg till Dylta Bruk.

Inblick i fältarbete

Så var det dax för den stora dagen då vi åkte på kurs i fältarbete. Först måste jag tacka Annica för att hon såg till att denna dag blev verklighet.

Vädret var perfekt. Solen sken hela dagen och jag tror det var fler än bara jag som var rödblommig när vi åkte hem. Terrängen var tämligen svår, men representativ för hur det kan se ut i verkligheten. Torbjörn som höll i dagens aktiviteter var enormt duktig och kunde verkligen få mig intresserad av det han pratade om.

Dagen började med att Torbörn berättade lite grundinformation om hur fältarbete ska se ut, lite dressyrtips, olika knep och trix som kan vara användbara. Sen gick vi igång med unghundarna.

Så där står vi, 4 unghundar (11 månader) och 8 människor på ett fält. Den första utmaningen var att hålla hundarna lugna. Särskilt när det inte var deras tur att gå. Vi var 3:e ekipage ut och jag och Julia hade pratat om att vi inte hade haft någon fältträning alls och att vi förväntade oss att Noona skulle springa rätt till de andra hundarna och busa.
Det var med enorm stolthet och med hakan hängandes som Noona slog ut i sitt första slag. Jag stod som förstenad och insåg att min hund gjorde sååå mycket mer än vad jag hade förväntat mig. Hon gjorde en snabb vändning, trots att jag inte använde pipan, och sprang förbi mig och vidare. Sakta började jag gå och inser att Noona följer efter.

Visst hon far alldeles bakom mig, men detta var så mycket mer än jag hade förväntat mig så det förbisåg jag helt. Vi fortsätter vårt arbete ytterligare 20 meter innan Torbjörn skjuter och Noona stannar upp och tittar vad som händer. Torbjörn kastar och Noona sitter vackert kvar och far inte iväg förens jag ger "Apport" kommandot. Hon far ut och kommer in med apporten. Det blir ingen perfekt avlämning, men i detta läge så är det kanonbra i vilket fall som helst. Torbjörns kommentar av alla unghundarna är att det ser riktigt bra ut, för att vara showspringrar. Något som Annica ska ha en stor eloge för. Det är resultatet av ett fokuserat avelsarbete.

Efter alla unghundar fått sin lilla träning så fortsätter vi med liten gnomgång av apportarbete och hur det kan och ska se ut. Alla hundarna för visa vilken nivå de ligger på och jag kan med stolthet säga konstatera att vi ligger lite före de andra. Men det är resultatet av att vi har arbetet med apportarbete riktigt tidigt och gjort avkall på fält och viltspårsträning. De övriga i kullen ligger före i viltspårsträningen och antagligen lite i fältträningen. Men det är små avvägningar som man måste göra.

När vi gör vårt apportarbete så lyckas jag givetvis kasta in apportdummyn så att Noona måste göra ett sök, men hon reder ut det bra och som vanligt så är det jag som försöker vara duktig och tror mig veta vart den ligger, vilket resulterar i att Noona går lite snett. Men när jag lägger hela arbetet i hennes "händer"/tassar så löser hon problemet och kommer tillbaka med en bra avlämning.

Efter fika så var det dags för de äldre hundarna och samtliga hade ett bra sök och de enda nedslag som nämndes var stadgan. Ett mindre problem som kan fixas till.
Så det generella resultatet blev att vi inte är sååå långt bort från ett lyckat grundprov, och det är enormt motiverande!!!

Efter vi hade fått en ordentlig lektion i vad vi kan göra bättre och vad vi gör rätt idag vick vi se Torbjörns cockrar visa hur ett arbete på högsta nivå kan se ut. Det enda jag kan säga är fy f_n vad duktiga hundar han har. Detta trots att hannen endast är två och långt från fulltränad. Tiken har valpar och är inte i bästa kondition. Men stadga, fart, lydnad och VILJA. Fy vilken vilja de har.

Vi avsultade med att prata runt läget med kurser, prov och problematiken med splittringen i rasen. Här finns det så otroligt mycket som kan förbättras och det finns planer på kommande aktiviteter.

Som slutord kan jag nog bara säga att dagen var enormt givande och nu förstår jag mer vad som krävs aav en spanjel när det gäller fältarbete. Jag har tidigare bara jagat skogsfågel och då har man helt andra förutsättningar. Nu har jag en målbild över vad jag vill åstakomma.
Jag skulle kunna träna upp Noona att bli en riktigt duktig skogsfågelhund, MEN då kommer det bli problem om jag skulle jaga fältfågel eller kanin i framtiden eftersom söket och arbetet skiljer sig. Om jag däremot sätter ett fältarbete så kan jag ta med mig det i skogsfågeljakten och ändå lyckas.

Så nu är målbilden klar, jag vet vad som krävs av vår familj. Nu är det abra leva upp till kraven.
Hela familjen var trötta när kvällen kom och jag avslutade kvällen med en fin rom innan det var dags för John Blund att kasta lite sand.

Noona spårar vidare

Då har dagen kommit för att se ifall Noona har förstått något sedan den förra spårsessionen.
Så vi gick ut i grönområdet i närheten och la ett kort spår.

Förhoppningarna var höga och jag förväntade mig verkligen att hon skulle ha ett större intresse för spåret än hon hade sist.

Det har gått 5 dagar sedan det förra och vi fokuserar inte på att lägga några långa spår utan mer få en kontroll på om Noona ett intresse för detta. Och intresse har hon verkligen. Denna gången var spåret dryga 50 meter, vi använde 33cl blod. Detta genererar rät så tätt mellan blodetstänken. Temperaturen var perfekt och solen låg på. Lite vatten hade gjort förhållandena perfekta, men man får ta vad man får :-)


Efter 3,5 timmes väntan så bar det ut i spåret. Efter en lite skakig start så tog hon an spåret riktigt fint. Vi hade lite flams i spåret, men Julia fick ordning på Noona och så bar det iväg. Rätt förbi första vinkeln :-)

Efter en liten ringning så fortsatte vi. Jag märker att bäde Julia och Noona har förstått betydligt mer denna gång. Den enda som blivit sämre är kameramannen :-)


Efter att ha tittat på filmen så kan jag konstatera följande.
Noona har bra förutsättningar för att spåra. Såvida hon får träna lite och sluta flamsa i spåret. Alltså inga större problem där.

Dock så kan hon gå av spåret för att titta på något annat som är mer intressant för stunden bara för att sen säga "jaja, vi spårar väl då". Och gå direkt till spåret för att göra klart det.
Detta är inget nytt eller något som borde skapa någon större problematik.

Frågan är bara vad hon gör första gången det kommer någon eller några nya personer som ska med ut i spåret :-)
Men i det hela en lyckad spårdag.

Nu börjar det dra ihop sig

Här om dagen fick jag ett samtal från Annica där hon övertalade mig att jag och Noona ska iväg på ett grundprov. Noona är i skrivandets stund 10 månader och inte alls i den klass där hon kan prestera bra på ett prov.

MEN det är inte för hennes prestationer som jag kommer åka.
Det handlar helt enkelt om att jag är den som kommer behöva utbildas i vad det hela handlar om. Visst jag jagar fågel, men alla vet att ett prov inte är synonymt med verkligheten på något sätt.
Så i början på april bär det av för att få följa 7 andra hundar och dessutom testa Noona. Det ska bli riktigt roligt att få någon annans vision av hur det hela skall gå till. Så man kan nog säga att det är med stor nyfikenhet som jag nu väntar på att det ska bli påsk.

Sen har vi FART test i slutet av april. Det är nog lite likadant här med, vad är detta? Förhoppningsvis kommer jag att komma ut ur den dagen med en fördjupad insikt och kunskap om min spaniel och hur jag ska hantera henne.

Så nu är det bara vänta på att snön försvinner så vi kan ta tag i viltspårandet på allvar.

Snart helg igen!

Då var det snart helg igen och sedan måndags har jag längtat ut i skogen igen.
Tror Noona delar den åsikten med. Hon är både högt och lågt när man inte "kör slut" på henne med dressyr eller annan träning.

Dock så är hon otroligt lugn och gosig kvällstid, men fram tills dess.....
För en månad sen skulle jag aldrig ha trott att hon end kunde bli rumsren, men peppar peppar, hon har förvånat både mig och Julia med att hålla tätt och börjat säga till när hon vill ut.

förhoppningsvis, om det inte blir för mycket regn, så blir det en tripp upp på jaktmarken för att se om man kan hitta lite fågel. Om inte så får det bli lite viltspårsträning på hemmafronten, kombinerat med lite liggande på soffan.

Noona har skaffat sig ett genuint TV-intresse. Hon är helt fångad av alla de rörliga bilderna och är det sen lite djur med blir hon helt vild. Så man kanske skulle slå på en fgeljakts dvd och se hur hon reagerar.

Så vare sig det blir jakt på marken eller inte så finns det en hel del saker som vi kan aktivera det lilla livet med. Högst upp på listan borde det vara att befästa den grundläggande dressyren ännu hårdare. Vi kan fortfarande inte sätta henne i precis alla situationer. Men det kommer....

Nu är SSRK-Bergslagen inte har mer viltspårsprover detta år får vi nog mer tid för egen viltsprsträning. Målet är att få en fungerande eftersökshund, och även om SKKs regler inte är de mest verklighetstrogna så är deras viltspårs prover ett bra sätt att testa och verifiera att hunden verkligen har möjligheter att fungera som eftersökshund. Inget eftersök är det andra likt trots allt.

Helgens utflykt

Vi lämnade Örebro för att få komma upp till vår sommarstuga, Sjöändan, utanför kloten. Väl där var planen att vi skulle fortsätta jaktträningen av Noona. Denna jaktträning är inte så mycket som det låter, utan mest låta henne få skogsvana och sakta se henne bli mer självständig och våga söka sig ut. Dock fortfarande under hagelbössan. Just nu så söker hon ut dryga 5-10 meter i skogen. Alltid en början får man väl säga. Noona är trots allt bara 5 månader.

Lydnadsdressyren har lite kvar att önska, men i det hela så börjar det släppa mer och mer. Nåväl, väl uppe på marken så stöter vi en ganska stor tjädertupp efter vägen. Jag stannar bilen och i finkläder laddar jag bössan och påbörjar ansmygning. Noona gillade inte vart det här lutade åt, mest därför att hon satt kvar i bilen.

Efter dryga 15 meter in i skogen stöter jag tuppen på nytt och döm av min förvåning när jag sköt bom!

Då kan man fråga sig "hur tusan vet han att det var en bom och inte en skadeskjutning?" I själva skottet såg och kände jag att jag kom en aning bakom tuppen, samt att efter en skottplats undersökning både av mig och Julia samt Noona och Zerafim, de två sistnämnda väger tyngst, konstaterade vi att husse nog borde öva mer på hagelskyttet.

Söndagen bjöd på ett vackert väder, kanske aningen hård vind, men ut i skogen var planen. Alldeles efter att vi passerat gränsen stöter vi en ny tjädertupp. Aningen mindre men jag är inte den som klagar.

Lagom när man höjer sin side-by-side flyger tuppen. Stött av en billst......Hur stor är chansen att det kommer en bil så tidigt och mitt ute i ingenstans..... Nåväl, inget att göra åt det. Bara åka till mossen där vi ska börja gå på.

Hundarna far iväg i en ryslig fart, galda att äntigen få komma ut i skogen. Vi trampar på och vi ser flera legor och spillningsplatser, så det känns att vi är på rätt väg.

När så dagen kommer krypande och vi bestämmer oss för att fara till min far och se hur det gått för dem under morgonvkisten så får vi ett nytt uppflog.

Dryga 15 meter framför lyfter en tjäderhöna, stor och fin. Noona blir stel som en pinne, taxen är i helt andra tankar ochundrar nog mest varför vi förföljer fågel när det finns rådjur i skogen. Själv så är jag inte alls i position för att kunna avlossa skott utan att behöva göra en swing över båda hundarna samt Julia. Så det är bara lugnt hålla inne med skottet och förbanna skogen som alltid tycks komma ivägen.

Julia är dock inte sen att påpeka att där hon stod hade hon perfekt skottläge. Synd bara att hon inte hade bössan med sig..... Nåväl, fika hos min far och höra hur det gått för dem är inte så dåligt det heller.

Varken min far eller Kalle hade fått någon utdelning under dagen. Deras finnspetsar hade visserligen fått jobba hårt, men inget såndskall hade hörts.

Någon kvällsjakt blev det aldrig för tiden det tog att döma hundarna på viltspårsprov drog ut och skymmningen kom fort.

Så tillbaka till Örebro och en skön säng. I det hela taget en lyckad helg med viltkontakt och apportträning med hjälp av en kaja som råkat gå in i Kalles fälla hemma på gården.

Lite biler och en video från helgens aktiviteter.

Kalle med Molly

Noonas första apport av "riktig" fågel

Inför hemresan

Efter duchen

Noonas lek med kajan