Noonas första viltspår

I går gav vi oss ut för att genomföra Noonas första viltspårsträning. Området vi valde är en rätt öppen mark, snöfritt givetvis.
Spåret vi lade var dryga 60 meter och vi använde dryga 33 cl blod. Vädret var aninen för soligt, lite vatten hade varit idealt. Men man kan inte få allt :-)

Spåret fick mogna dryga 3 timmar och det var med stor bävan som vi begv oss till brottsplatsen.
Julia misstänkte att spåret kanske skulle vara för långt, men jag trode på Noona.

Hon har fåt ordentligt med skogsträning så miljön borde vara något problem. Så blev det också.
Noona reagerade som väntat på blodet genom att bli misstänksam men kunde ändock inte slita sig ifrån det. Hon började spåra och följde spåret perfekt under ett tag.

Sen började problemen. Noona blev lite ängslig, men Julia lugnade ner henne och vi kunde fortsätta spåret utan några större problem. Hon följde spåret och gjorde några ringningar och en mindre bakspårning.

Ringningen är ett helt normalt beteende och om jag ska vara ärlig så föredrar jag ett sånt beteende än det som dagens prov går ut på. Bakspårning är en olat som man måste jobba bort, så här var vi rätt bestämda att Noona skulle komma tillbaka på spåret så fort som möjligt. Hon hittade tillbaka självmant och vi kom fram till spårslutet.

Efter alla dessa nya upplevelser så blev det för mycket att bara ta klöven. Senare hemma så tog hon klöven och efter drygt en timme hemma så somnade hon i soffan och sov hela kvällen.

Noona har fått tag i sin nya favoritsak

Nu börjar det dra ihop sig

Här om dagen fick jag ett samtal från Annica där hon övertalade mig att jag och Noona ska iväg på ett grundprov. Noona är i skrivandets stund 10 månader och inte alls i den klass där hon kan prestera bra på ett prov.

MEN det är inte för hennes prestationer som jag kommer åka.
Det handlar helt enkelt om att jag är den som kommer behöva utbildas i vad det hela handlar om. Visst jag jagar fågel, men alla vet att ett prov inte är synonymt med verkligheten på något sätt.
Så i början på april bär det av för att få följa 7 andra hundar och dessutom testa Noona. Det ska bli riktigt roligt att få någon annans vision av hur det hela skall gå till. Så man kan nog säga att det är med stor nyfikenhet som jag nu väntar på att det ska bli påsk.

Sen har vi FART test i slutet av april. Det är nog lite likadant här med, vad är detta? Förhoppningsvis kommer jag att komma ut ur den dagen med en fördjupad insikt och kunskap om min spaniel och hur jag ska hantera henne.

Så nu är det bara vänta på att snön försvinner så vi kan ta tag i viltspårandet på allvar.

En tillbakablick

Satt och gick igenom mina bilder i min mobil och fann till min förvåning en del valpbilder på Noona. De tidigare bilderna vi hade försvann med den hårddisk som Julia lyckades ha sönder. Så dessa bilder var en positiv överraskning.

Noona dagen efter vi hämtat henne. Fottat i sjöändan

Noonas första fisketur med oss

Noona på sjöändstrappan

Närkontakt med rådjursklöven

En tidig karriär som trädgårdsmästare

Noona far fram över gräsmattan

Snabb förklaring om vilken spaniel som var först

Efter att ha läst texten flera gånger så har det framkommit att det råder en viss förvirring mellan vilken spaniel som var först i mitt hushåll.

Min första spaniel var Zero. Jag väljer att inte nämna hennes riktiga namn för att undvika att kennelägaren roterar i graven.

Min nuvarande spaniel, Curricos Honey, kommer från en underbart hem där valparna får växa upp i hemmiljö och det märks verkligen. Att sen Annica dessutom tar med sig dem ut på landet gör att de har bilvana redan från den dag då man hämtar dem. Något som underlättar enormt mycket. Det finns massor av positiv feedback att skriva, för så bra känner jag att valparnas uppväxt är, men detta inlägg är ämnat att reda upp förvirringen med vilken spaniel som kom först.

Varg och övriga rovdjur

Så har naturvårdsverket äntligen gjort något som är värt pengarna vi lägger åt dem.
http://www.naturvardsverket.se/sv/Nedre-meny/For-press/Pressmeddelanden/Okat-regionalt-inflytande-over-rovdjur/
Äntligen kan de tänka sig en jakt på varg i de länen som är mest vargtäta.

Detta är helt underbart eftersom vi nått upp till regeringens alla delmål och föryngringar.
Nu är det inte så att jag är emot vargar. Men jag vill ha en kontrollerad vargstam. Det kommer alltid finnas tvister mellan rovdjur och tamdjur.

Detta blev ett litet snedspår från vad vi brukar skriva om, men detta ämne är så infekterat och viktigt att det måste lyftas

Innan jag skaffade mig min allra första spaniel så berättade folk för mig att en Engelsk springer spaniel är en mentalt vek hund som man måste vara försiktig med.

När jag bestämde mig för att ta hem det lilla livet så räddade jag henne undad en alkoliserad uppfödare. Hon bodde på 1kvm och hade nog aldrig sett ett badkar.
Nu ska jag inte berätta alla hemskheter, men med denna bakgund så var min första spaniel antagligen inte helt mentalt frisk. Hon var underbar på alla sätt och det var en perfekt hund. Kanske var honlite vek, men hon var perfekt för mig just då.

Detta har färgat min syn på springrar rätt mycket, så när jag sedan besökte Annica på Curricos så hade jag detta som fakta och vi pratade aldrig om detta. Vi hittade lilla Noona som verkade vara en perfekt tik. Svart, bra storlek och framåt.

Som lite var hon bara för söt och underbar. Vi åkte direkt upp till våran sommarstuga efter vi hade hemtat henne. Det var semester och allt var perfekt. hon följde med ut i ekan medans vi metade. Hon var med medans jag dömde viltspår. Hon bodde verkligen på landet sina första veckor.

Nu är hon 9 månader och jag kan nog vara den första att säga att ajg hade FEL. Noona är långt från en vek und. Det är mer som att försöka forma en bit uran med en smörkniv i trä!!!
Varje dag har hon nått nytt hyss för sig och vi kan busa tämligen hårdhänt. Hon har ett vaktbeteende som är rätt inpräglat och med ett skall som är ruggigt dovt. Nästan så man får gåshud på armarna.

Efter flytten till vårt nya hem har det varit lite stiltje på dressyr och jakt, men nu är vi hemmastadda och vi känner oss redo för att ta tag i dressyren igen.

Noona är nu nio månader coh Julia har tagit tag i en enklare träning inför kommande utställningar. Vårt mål är inte att få fram en SU(u)CH, utan mer få någon bedömning, gärna av flera olika domare, på hur hon ser ut. Detta kommer underlätta det eventuella avelsarbete som vi faktiskt har börjat diskutera här hemma.

Igår hade vi ett underbart väder och vi kände att detta måste vi utnyttja till max. Så vi gjorde oss iordning och gick ut till Fisksjön, en liten sjö med kuperad terräng och just nu mycket snö.

Efter det sedvanliga passet med lite motion så körde vi lite grunddressyr såsom sitt, ligg, hit och linförighet.

När vi hade avklart den biten så blev det lite enklare träning i sicksack springande.

Noona är fortfarande i det stadiet att allt är intressant och hon håller god kontakt. På fält håller hon säkerligen 25-30meter med tätnar skogen, såsom på vår jaktmark där vi jagar mycket tjäder och orre går hon ned till maximala 15 meter.

Jag känner mig fortfarande aningen vilse om hur man ska träna in detta. Jag har läst fågeljaktbibeln, börjat få tag på filmer från jaktproven i England och försöker läsa mig till allt jag hittar på webben.

Här finns faktiskt något som jag tycker vår springerklubb borde jobba lite. För länge sedan när jag var aktiv i fågelhundsklubben för skällande fågelhundar (finnspetsar mfl) så hade de utarbetat en handbok för injagning av den skällande fågelhunden. Denna bok var tillräckligt bra för att nybörjare kunde läsa in sig och bege sig ut i skog och mark.
Men tills något sådant inträffar så får man nog försöka så gott det går med att läsa, titta och fråga mycket.

Jämte själva fält träningen så har vi fördjupat vårt apportarbete. Vi börjar få bra stadga i kasten och man kan stoppa henne efter att apport-kommandot givits. Hon brukar inte se allt för glad ut när jag stoppar henne och kallar in henne innan hon får springa på apporten.

Noona visar mer och mer intresse för olika sorters vilt, och får hon syn på en fågel så blir hon som ett barn på julaftonen. Detta är något som vi kommer få jobba lite med för att få bukt med. Visst är det roligt att hon är så intresserad, men jag är rädd att hon kan bli en jaktidiot som inte går att styra om vi inte får kontroll på detta.

Som om inte detta vore nog så kommer snart viltspårsträningen snart igång igen. Ska bli intressant om vi kan få fram Noona till ett championat innan sommaren är över.

Här kommer några godbitar från en spaniel i full fart mellan svängarna

Och så en bild på hennes huvud. Dock så är hon inte klippt men man ser konturerna rätt hyffsat ändå.

Sist men inte minst så kommer det en bild från hur det ser ut när Julia klipper Noona.

Sen kan man alltid undra vem som är stjärnan här hemma :-)