Snabb förklaring om vilken spaniel som var först

Efter att ha läst texten flera gånger så har det framkommit att det råder en viss förvirring mellan vilken spaniel som var först i mitt hushåll.

Min första spaniel var Zero. Jag väljer att inte nämna hennes riktiga namn för att undvika att kennelägaren roterar i graven.

Min nuvarande spaniel, Curricos Honey, kommer från en underbart hem där valparna får växa upp i hemmiljö och det märks verkligen. Att sen Annica dessutom tar med sig dem ut på landet gör att de har bilvana redan från den dag då man hämtar dem. Något som underlättar enormt mycket. Det finns massor av positiv feedback att skriva, för så bra känner jag att valparnas uppväxt är, men detta inlägg är ämnat att reda upp förvirringen med vilken spaniel som kom först.

Varg och övriga rovdjur

Så har naturvårdsverket äntligen gjort något som är värt pengarna vi lägger åt dem.
http://www.naturvardsverket.se/sv/Nedre-meny/For-press/Pressmeddelanden/Okat-regionalt-inflytande-over-rovdjur/
Äntligen kan de tänka sig en jakt på varg i de länen som är mest vargtäta.

Detta är helt underbart eftersom vi nått upp till regeringens alla delmål och föryngringar.
Nu är det inte så att jag är emot vargar. Men jag vill ha en kontrollerad vargstam. Det kommer alltid finnas tvister mellan rovdjur och tamdjur.

Detta blev ett litet snedspår från vad vi brukar skriva om, men detta ämne är så infekterat och viktigt att det måste lyftas

Innan jag skaffade mig min allra första spaniel så berättade folk för mig att en Engelsk springer spaniel är en mentalt vek hund som man måste vara försiktig med.

När jag bestämde mig för att ta hem det lilla livet så räddade jag henne undad en alkoliserad uppfödare. Hon bodde på 1kvm och hade nog aldrig sett ett badkar.
Nu ska jag inte berätta alla hemskheter, men med denna bakgund så var min första spaniel antagligen inte helt mentalt frisk. Hon var underbar på alla sätt och det var en perfekt hund. Kanske var honlite vek, men hon var perfekt för mig just då.

Detta har färgat min syn på springrar rätt mycket, så när jag sedan besökte Annica på Curricos så hade jag detta som fakta och vi pratade aldrig om detta. Vi hittade lilla Noona som verkade vara en perfekt tik. Svart, bra storlek och framåt.

Som lite var hon bara för söt och underbar. Vi åkte direkt upp till våran sommarstuga efter vi hade hemtat henne. Det var semester och allt var perfekt. hon följde med ut i ekan medans vi metade. Hon var med medans jag dömde viltspår. Hon bodde verkligen på landet sina första veckor.

Nu är hon 9 månader och jag kan nog vara den första att säga att ajg hade FEL. Noona är långt från en vek und. Det är mer som att försöka forma en bit uran med en smörkniv i trä!!!
Varje dag har hon nått nytt hyss för sig och vi kan busa tämligen hårdhänt. Hon har ett vaktbeteende som är rätt inpräglat och med ett skall som är ruggigt dovt. Nästan så man får gåshud på armarna.

Efter flytten till vårt nya hem har det varit lite stiltje på dressyr och jakt, men nu är vi hemmastadda och vi känner oss redo för att ta tag i dressyren igen.

Noona är nu nio månader coh Julia har tagit tag i en enklare träning inför kommande utställningar. Vårt mål är inte att få fram en SU(u)CH, utan mer få någon bedömning, gärna av flera olika domare, på hur hon ser ut. Detta kommer underlätta det eventuella avelsarbete som vi faktiskt har börjat diskutera här hemma.

Igår hade vi ett underbart väder och vi kände att detta måste vi utnyttja till max. Så vi gjorde oss iordning och gick ut till Fisksjön, en liten sjö med kuperad terräng och just nu mycket snö.

Efter det sedvanliga passet med lite motion så körde vi lite grunddressyr såsom sitt, ligg, hit och linförighet.

När vi hade avklart den biten så blev det lite enklare träning i sicksack springande.

Noona är fortfarande i det stadiet att allt är intressant och hon håller god kontakt. På fält håller hon säkerligen 25-30meter med tätnar skogen, såsom på vår jaktmark där vi jagar mycket tjäder och orre går hon ned till maximala 15 meter.

Jag känner mig fortfarande aningen vilse om hur man ska träna in detta. Jag har läst fågeljaktbibeln, börjat få tag på filmer från jaktproven i England och försöker läsa mig till allt jag hittar på webben.

Här finns faktiskt något som jag tycker vår springerklubb borde jobba lite. För länge sedan när jag var aktiv i fågelhundsklubben för skällande fågelhundar (finnspetsar mfl) så hade de utarbetat en handbok för injagning av den skällande fågelhunden. Denna bok var tillräckligt bra för att nybörjare kunde läsa in sig och bege sig ut i skog och mark.
Men tills något sådant inträffar så får man nog försöka så gott det går med att läsa, titta och fråga mycket.

Jämte själva fält träningen så har vi fördjupat vårt apportarbete. Vi börjar få bra stadga i kasten och man kan stoppa henne efter att apport-kommandot givits. Hon brukar inte se allt för glad ut när jag stoppar henne och kallar in henne innan hon får springa på apporten.

Noona visar mer och mer intresse för olika sorters vilt, och får hon syn på en fågel så blir hon som ett barn på julaftonen. Detta är något som vi kommer få jobba lite med för att få bukt med. Visst är det roligt att hon är så intresserad, men jag är rädd att hon kan bli en jaktidiot som inte går att styra om vi inte får kontroll på detta.

Som om inte detta vore nog så kommer snart viltspårsträningen snart igång igen. Ska bli intressant om vi kan få fram Noona till ett championat innan sommaren är över.

Här kommer några godbitar från en spaniel i full fart mellan svängarna

Och så en bild på hennes huvud. Dock så är hon inte klippt men man ser konturerna rätt hyffsat ändå.

Sist men inte minst så kommer det en bild från hur det ser ut när Julia klipper Noona.

Sen kan man alltid undra vem som är stjärnan här hemma :-)

Apporträning

Trots lite ruggigt väder så begav vi oss iväg för att förstärka apportträningen.
Utrustningen för dagen bestod av hund, matte, husse, apportdummy och frolic. Det är med glädje man märker at den tidiga dresyren fortfarande finns kvar. Via hndkommando sätter Julia Noona och jag kastar dummyn så att hon ser den falla i luften. Hon sitter snällt still och väntar på det förlösande apport-kommandot.

Som en blixt far hon iväg och kommer tillbaka med apporten. Här finns viktigaste arbetet just nu. Nämligen avlämningen. I en perfekt värld skulle hon sitta med apporten i munnen ochvänta på att få släppa den. Det är iaf målet som vi just nu jobbar mot. Som hon gör nu fungerar under jakt, men skulle aldrig fungera på ett prov. Nämligen att komma till mig och släppa den framför fötterna.

Efter några försök så står det klart att man akn stoppa henne i själva apporten genom kommando och på så sätt sätta henne igen, något som känns skönt att ha, speciellt för att förebygga knallapportering.

Nästa steg är att få korrekta avlämningar och få henne att sätta sig på pipa eller skott. Om hon nu ska sätta sig det är. Är lite klyven om on ska sitta eller stå. Bägge har sina fördelar och nacktdelar.

I helgen ska vi iväg och skjuta lite lerduvor och förhoppningsvis komma ut i skogen och se om det finns nå orrar eller tjädrar kvar innan toppjakten kommer dragandes.

Ännu en dag med tjädrar

Då var lördagens jaktdag avslutad.
Tots rätt så dåligt väder med regn och ömsom häftiga vindar gav vi oss ut en sista sväg runt 1800.
Vädret blev aningen bättre och Noona var på helspänn över vad som väntade.

På senaste tiden har hon börjat blivit helt vild så fort jaktbyxorna åker fram.
Väl ute i skogen bestämde jag och Julia oss för att dra en repa i närheten av gränsen för att se hur marken såg ut. Varken hon eller jag har någon större erfarenhet av de sidan av vägen, så vi gav oss iväg.

Redan efter några meter så dök vi på vad som antagligen var höstens sista gula kantareller. Snart dök det upp mer svamp i form av taggsvamp och fårticka. Så med påsen full med svamp gick vi vidare för att se om det kunde finnas någon fågel också.

Mörkret kom sakta smygande vartefter vi gick vidare i skogen. Marken var perfekt, ömsom gamal tallskog i kombination med våtmarker.
Efter drygt 3 km hade vi vårt första uppflog för kvällen. Två tjädrar lättade med dånande vingslag. Sorligt nog utanför hagelavstånd. Så vår resa gick vidare.
Skymmningen var nu ett faktum och vi inser att vi är rätt långt borta från vägen. Så med rätt så snabba steg börjar vi navigera oss mot grusvägen som skär rätt igenom marken.
Efter ytterligare 2 km lättar nästa tjädertupp, även han utanför den magiska 35meters gränsen. Noona tittar menande på mig som att hur fan jagar du igentligen, här kliver vi på tjäder och du skjuter inte....

Nu är det rätt dåliga tider för att stötjaga tjäder på våra marker. Löven börjar precis falla och den observation jag gjort, som inte har någon vetenskaplig grund, är den att fågeln sitter betydligt lösare än tidigare på hösten eller efter att snön har fallit.

Så dagen avslutas i halvmörker med tre tämligen trötta jägare.
Men vi har uppnått det viktigaste. Att Noona har fått mer skogsträning och äntligen börjat söka i vind och röra sig i ett spanielmönster. I vår terräng så duger det gott och väl med 10-15 meter, detta eftersom terrängen är så tät och svår att få snabba skott.

Så på det hela så är vi jättenöjda.

Snart helg igen!

Då var det snart helg igen och sedan måndags har jag längtat ut i skogen igen.
Tror Noona delar den åsikten med. Hon är både högt och lågt när man inte "kör slut" på henne med dressyr eller annan träning.

Dock så är hon otroligt lugn och gosig kvällstid, men fram tills dess.....
För en månad sen skulle jag aldrig ha trott att hon end kunde bli rumsren, men peppar peppar, hon har förvånat både mig och Julia med att hålla tätt och börjat säga till när hon vill ut.

förhoppningsvis, om det inte blir för mycket regn, så blir det en tripp upp på jaktmarken för att se om man kan hitta lite fågel. Om inte så får det bli lite viltspårsträning på hemmafronten, kombinerat med lite liggande på soffan.

Noona har skaffat sig ett genuint TV-intresse. Hon är helt fångad av alla de rörliga bilderna och är det sen lite djur med blir hon helt vild. Så man kanske skulle slå på en fgeljakts dvd och se hur hon reagerar.

Så vare sig det blir jakt på marken eller inte så finns det en hel del saker som vi kan aktivera det lilla livet med. Högst upp på listan borde det vara att befästa den grundläggande dressyren ännu hårdare. Vi kan fortfarande inte sätta henne i precis alla situationer. Men det kommer....

Nu är SSRK-Bergslagen inte har mer viltspårsprover detta år får vi nog mer tid för egen viltsprsträning. Målet är att få en fungerande eftersökshund, och även om SKKs regler inte är de mest verklighetstrogna så är deras viltspårs prover ett bra sätt att testa och verifiera att hunden verkligen har möjligheter att fungera som eftersökshund. Inget eftersök är det andra likt trots allt.