Julia har bestämt att vi ska gå en allmänlydnadskurs med lilla Noona.
Lite fjolligt har jag alltid tyckt, men jag ser att Noona beteer sig helt annorlunda i koppel med Julia än med mig, så för en liten avgift kan jag få Noona att interagera bättre med Julia och alla blir nöjda och glada.
Sagt och gjort så for vi iväg till Karlskogas brukshundsklubb. Här var det som på alla brukshundsklubbar. Instruktörer som vill ha hunden på vänster sida och därifrån jobba med kontakt. Lite udda med den konstras som jag är van med. dvs att man har hunden framför sig när man tränar. men men deras kurs deras idéer. Dock så lät de Julia hållas med att ha Noona framför sig mer än de andra. Så någon form av hopp fanns det trots för ledningen :-)
Under kursen så såg jag mer och mer hur Noona och Julia fick igång sitt samspel gällande gå lugnt, kontakt och interaktion med andra hundar på kursen.
De hade matövningar för att öka kontakten. De gjorde vändövningar för att få bättre linförighet. De passerade andra hundar på nära håll och som avslutning så gick de sick sack mellan olika hundekipage för att träna stadga och passivitet.
Julia sken som en sol när hon insåg att det fungerade och Noona tyckte det var jättekul att göra någon konstruktivt med matte. Det enda negativa var när Noona fick syn på mig och bestämde sig för att träna är skit och vara hos husse är toppen. Allt ledde till att jag fick gå bort från träningsplanen och då funkade allt perfekt igen.
Det ska bli riktigt kul att se hur detta utvecklas. Noona har potential och får vi bara ner henne i varv så kommer hon att bli jättebra. Frågan är bara vad det är som håller henne på topp hela tiden. Motion är inte rätta lösningen för då kommer vi bara få motionera mer och mer och vi får en hund som är outtröttlig. Det måste finnas något annat som vi kan göra för att få ner henne i varv.
Möjligen så är mental träning den rätta vägen att gå, men lydnadskursen verkar vara perfekt för detta ekipage iaf.
torsdag 30 april 2009
onsdag 29 april 2009
FART test
Då har vi varit iväg på FART test med Noona.
Vi var totalt 5 hundar som testades enligt mallen för FART test.
Det jag först upplevde vid testet var att detta är ett utmärkt sätt att lära känna just den individ som jag har att leva med. Det ger också väldigt bra hjälp om hur man bör fortsätta sin dressyr och träning för att få en bra hund.
När vi var i strängnäs och hade grundprovs utbildning så tänkte jag...Detta kommer Noona aldrig kalra av. Vi har ju inte tränat något. Där gick allt perfekt.
När vi åkte på FART test så tänkte jag. Noona vet hur man apporterar och lämnar in. Hon är rätt så livlig, men hon är inte så gamal. Hon kan sitt, ligg, hit osv. Även på handkommando.
Första momentet.
Tillgänglighet:
Med neutral förare hade hon inga som helst intentioner att följa efter föraren, utan var mer intresserad av vart jag var. Men när föraren hade godis i handen så var det inga som helst problem. Så här framgick det att hon var tillgänglig och hanterbar samt inga tecken på aggresion. För att se ifall hon hade något bytesintresse så kastades en dummy. Noona for iväg som en kanonkula och nosade på dummyn och vände sedan om.
Här började jag misstänka att detta kanske inte skulle gå så bra, men va fan vi kör på. När jag fick kasta dummyn så fanns det mer intresse av att hämta den, men inte alls så som det varit tidiagre eller när vi var i strängnäs.
Andra momentet.
Buren:
Här släpps en dummy i en bur som har lite olika öppningar. Målet är att se dådkraft och vilja att forcera hinder för att ta bytet. Eftersom det inte var husse eller matte som kastade apportföremålet så fanns det inget intresse att apportera och vi hamnade på "kan ej bedömas"
Tredje momentet.
Bläckfisken:
Föraren (jag) placeras utmed en väg och en tygtrasa far förbi i hög fart. Målet är att se förföljande och grepp. Även med motstånd.
Noona far efter trasan när den har paserat och jag släppt henne. Hon tar en lätt cirkel runt den. Nosar och vänder och springer till publiken och kollar vad de gör. Så i stort samma beteende som i de övriga momenten. Betyg, bra uppfattningsgörmåga, bra intresse, inget behov av att greppa -> Kan en bedömas.
Fjärde momentet.
Sök:
Testledaren kastar ett apportobjekt och man bedömer hur bra sökmönster hunden har.
Eftersom det inte var jag som kastade så fanns det inget intresse från början att hämta och Noona kollade in publiken och vad de gjorde instället.
Dock hade hon inga problem att köra ned huvudet i det mörka hålet för att nosa på dummyn, men något hämtande blev det inte.
Femte momentet
Spöket:
Här placeras föraren på anvisad plats och hunden bredvid. Ur skogen dras sedan en målad trskiva på en släde. Detta går sakta och de flesta hundar svarar med att skälla. Målet är att se hur hunden hanterar sin rädsla och eventuella aggresioner.
Noona skällde och blev rätt stel. Hennes svans for nästan mellan benen och hon reste ragg. Hon gjorde vissa försök att lösa problemet, men var för rädd. När vi till slut lade ner "spöket" var det inga problem. Här gjorde testledaren ett bra jobb med att avdramatisera situationen och det fick ta den tid det behövde för att få tillbaka hundarna.
Efter testet fick vi goda råd och insikter om hur vi skulle kunna träna framöver och hur vi kan hjälpa våra hundar så gott det går med att få dem till den nivå vi vill ha dem på.
Noona bedömdes ligga konstant hög i stressfaktor och att vi måste finna ett sätt att få ner henne i tempo mellan olika arbetssituationer. Rådet som gavs var att ta bort alla leksaker och ha henne sovande hemma för att sedan få en explosiv hund i arbete. Men så fort vi kommer hem ska hon lugnas ner och sova.
Jag vet inte om jag delar testledarnas åsikter om att inga hundar skall ha leksaker, men vi kommer definitivt testa för att se ifall vi får någon skillnad.
Nu återstår det att se ifall vi kan få tillbaka den bra arbetande hunden vi hade före provet. Vi får alltid se när vi ska iväg till Dylta Bruk.
Vi var totalt 5 hundar som testades enligt mallen för FART test.
Det jag först upplevde vid testet var att detta är ett utmärkt sätt att lära känna just den individ som jag har att leva med. Det ger också väldigt bra hjälp om hur man bör fortsätta sin dressyr och träning för att få en bra hund.
När vi var i strängnäs och hade grundprovs utbildning så tänkte jag...Detta kommer Noona aldrig kalra av. Vi har ju inte tränat något. Där gick allt perfekt.
När vi åkte på FART test så tänkte jag. Noona vet hur man apporterar och lämnar in. Hon är rätt så livlig, men hon är inte så gamal. Hon kan sitt, ligg, hit osv. Även på handkommando.
Första momentet.
Tillgänglighet:
Med neutral förare hade hon inga som helst intentioner att följa efter föraren, utan var mer intresserad av vart jag var. Men när föraren hade godis i handen så var det inga som helst problem. Så här framgick det att hon var tillgänglig och hanterbar samt inga tecken på aggresion. För att se ifall hon hade något bytesintresse så kastades en dummy. Noona for iväg som en kanonkula och nosade på dummyn och vände sedan om.
Här började jag misstänka att detta kanske inte skulle gå så bra, men va fan vi kör på. När jag fick kasta dummyn så fanns det mer intresse av att hämta den, men inte alls så som det varit tidiagre eller när vi var i strängnäs.
Andra momentet.
Buren:
Här släpps en dummy i en bur som har lite olika öppningar. Målet är att se dådkraft och vilja att forcera hinder för att ta bytet. Eftersom det inte var husse eller matte som kastade apportföremålet så fanns det inget intresse att apportera och vi hamnade på "kan ej bedömas"
Tredje momentet.
Bläckfisken:
Föraren (jag) placeras utmed en väg och en tygtrasa far förbi i hög fart. Målet är att se förföljande och grepp. Även med motstånd.
Noona far efter trasan när den har paserat och jag släppt henne. Hon tar en lätt cirkel runt den. Nosar och vänder och springer till publiken och kollar vad de gör. Så i stort samma beteende som i de övriga momenten. Betyg, bra uppfattningsgörmåga, bra intresse, inget behov av att greppa -> Kan en bedömas.
Fjärde momentet.
Sök:
Testledaren kastar ett apportobjekt och man bedömer hur bra sökmönster hunden har.
Eftersom det inte var jag som kastade så fanns det inget intresse från början att hämta och Noona kollade in publiken och vad de gjorde instället.
Dock hade hon inga problem att köra ned huvudet i det mörka hålet för att nosa på dummyn, men något hämtande blev det inte.
Femte momentet
Spöket:
Här placeras föraren på anvisad plats och hunden bredvid. Ur skogen dras sedan en målad trskiva på en släde. Detta går sakta och de flesta hundar svarar med att skälla. Målet är att se hur hunden hanterar sin rädsla och eventuella aggresioner.
Noona skällde och blev rätt stel. Hennes svans for nästan mellan benen och hon reste ragg. Hon gjorde vissa försök att lösa problemet, men var för rädd. När vi till slut lade ner "spöket" var det inga problem. Här gjorde testledaren ett bra jobb med att avdramatisera situationen och det fick ta den tid det behövde för att få tillbaka hundarna.
Efter testet fick vi goda råd och insikter om hur vi skulle kunna träna framöver och hur vi kan hjälpa våra hundar så gott det går med att få dem till den nivå vi vill ha dem på.
Noona bedömdes ligga konstant hög i stressfaktor och att vi måste finna ett sätt att få ner henne i tempo mellan olika arbetssituationer. Rådet som gavs var att ta bort alla leksaker och ha henne sovande hemma för att sedan få en explosiv hund i arbete. Men så fort vi kommer hem ska hon lugnas ner och sova.
Jag vet inte om jag delar testledarnas åsikter om att inga hundar skall ha leksaker, men vi kommer definitivt testa för att se ifall vi får någon skillnad.
Nu återstår det att se ifall vi kan få tillbaka den bra arbetande hunden vi hade före provet. Vi får alltid se när vi ska iväg till Dylta Bruk.
måndag 13 april 2009
Inblick i fältarbete
Så var det dax för den stora dagen då vi åkte på kurs i fältarbete. Först måste jag tacka Annica för att hon såg till att denna dag blev verklighet.
Vädret var perfekt. Solen sken hela dagen och jag tror det var fler än bara jag som var rödblommig när vi åkte hem. Terrängen var tämligen svår, men representativ för hur det kan se ut i verkligheten. Torbjörn som höll i dagens aktiviteter var enormt duktig och kunde verkligen få mig intresserad av det han pratade om.
Dagen började med att Torbörn berättade lite grundinformation om hur fältarbete ska se ut, lite dressyrtips, olika knep och trix som kan vara användbara. Sen gick vi igång med unghundarna.
Så där står vi, 4 unghundar (11 månader) och 8 människor på ett fält. Den första utmaningen var att hålla hundarna lugna. Särskilt när det inte var deras tur att gå. Vi var 3:e ekipage ut och jag och Julia hade pratat om att vi inte hade haft någon fältträning alls och att vi förväntade oss att Noona skulle springa rätt till de andra hundarna och busa.
Det var med enorm stolthet och med hakan hängandes som Noona slog ut i sitt första slag. Jag stod som förstenad och insåg att min hund gjorde sååå mycket mer än vad jag hade förväntat mig. Hon gjorde en snabb vändning, trots att jag inte använde pipan, och sprang förbi mig och vidare. Sakta började jag gå och inser att Noona följer efter.
Visst hon far alldeles bakom mig, men detta var så mycket mer än jag hade förväntat mig så det förbisåg jag helt. Vi fortsätter vårt arbete ytterligare 20 meter innan Torbjörn skjuter och Noona stannar upp och tittar vad som händer. Torbjörn kastar och Noona sitter vackert kvar och far inte iväg förens jag ger "Apport" kommandot. Hon far ut och kommer in med apporten. Det blir ingen perfekt avlämning, men i detta läge så är det kanonbra i vilket fall som helst. Torbjörns kommentar av alla unghundarna är att det ser riktigt bra ut, för att vara showspringrar. Något som Annica ska ha en stor eloge för. Det är resultatet av ett fokuserat avelsarbete.
Efter alla unghundar fått sin lilla träning så fortsätter vi med liten gnomgång av apportarbete och hur det kan och ska se ut. Alla hundarna för visa vilken nivå de ligger på och jag kan med stolthet säga konstatera att vi ligger lite före de andra. Men det är resultatet av att vi har arbetet med apportarbete riktigt tidigt och gjort avkall på fält och viltspårsträning. De övriga i kullen ligger före i viltspårsträningen och antagligen lite i fältträningen. Men det är små avvägningar som man måste göra.
När vi gör vårt apportarbete så lyckas jag givetvis kasta in apportdummyn så att Noona måste göra ett sök, men hon reder ut det bra och som vanligt så är det jag som försöker vara duktig och tror mig veta vart den ligger, vilket resulterar i att Noona går lite snett. Men när jag lägger hela arbetet i hennes "händer"/tassar så löser hon problemet och kommer tillbaka med en bra avlämning.
Efter fika så var det dags för de äldre hundarna och samtliga hade ett bra sök och de enda nedslag som nämndes var stadgan. Ett mindre problem som kan fixas till.
Så det generella resultatet blev att vi inte är sååå långt bort från ett lyckat grundprov, och det är enormt motiverande!!!
Efter vi hade fått en ordentlig lektion i vad vi kan göra bättre och vad vi gör rätt idag vick vi se Torbjörns cockrar visa hur ett arbete på högsta nivå kan se ut. Det enda jag kan säga är fy f_n vad duktiga hundar han har. Detta trots att hannen endast är två och långt från fulltränad. Tiken har valpar och är inte i bästa kondition. Men stadga, fart, lydnad och VILJA. Fy vilken vilja de har.
Vi avsultade med att prata runt läget med kurser, prov och problematiken med splittringen i rasen. Här finns det så otroligt mycket som kan förbättras och det finns planer på kommande aktiviteter.
Som slutord kan jag nog bara säga att dagen var enormt givande och nu förstår jag mer vad som krävs aav en spanjel när det gäller fältarbete. Jag har tidigare bara jagat skogsfågel och då har man helt andra förutsättningar. Nu har jag en målbild över vad jag vill åstakomma.
Jag skulle kunna träna upp Noona att bli en riktigt duktig skogsfågelhund, MEN då kommer det bli problem om jag skulle jaga fältfågel eller kanin i framtiden eftersom söket och arbetet skiljer sig. Om jag däremot sätter ett fältarbete så kan jag ta med mig det i skogsfågeljakten och ändå lyckas.
Så nu är målbilden klar, jag vet vad som krävs av vår familj. Nu är det abra leva upp till kraven.
Hela familjen var trötta när kvällen kom och jag avslutade kvällen med en fin rom innan det var dags för John Blund att kasta lite sand.
Vädret var perfekt. Solen sken hela dagen och jag tror det var fler än bara jag som var rödblommig när vi åkte hem. Terrängen var tämligen svår, men representativ för hur det kan se ut i verkligheten. Torbjörn som höll i dagens aktiviteter var enormt duktig och kunde verkligen få mig intresserad av det han pratade om.
Dagen började med att Torbörn berättade lite grundinformation om hur fältarbete ska se ut, lite dressyrtips, olika knep och trix som kan vara användbara. Sen gick vi igång med unghundarna.
Så där står vi, 4 unghundar (11 månader) och 8 människor på ett fält. Den första utmaningen var att hålla hundarna lugna. Särskilt när det inte var deras tur att gå. Vi var 3:e ekipage ut och jag och Julia hade pratat om att vi inte hade haft någon fältträning alls och att vi förväntade oss att Noona skulle springa rätt till de andra hundarna och busa.
Det var med enorm stolthet och med hakan hängandes som Noona slog ut i sitt första slag. Jag stod som förstenad och insåg att min hund gjorde sååå mycket mer än vad jag hade förväntat mig. Hon gjorde en snabb vändning, trots att jag inte använde pipan, och sprang förbi mig och vidare. Sakta började jag gå och inser att Noona följer efter.
Visst hon far alldeles bakom mig, men detta var så mycket mer än jag hade förväntat mig så det förbisåg jag helt. Vi fortsätter vårt arbete ytterligare 20 meter innan Torbjörn skjuter och Noona stannar upp och tittar vad som händer. Torbjörn kastar och Noona sitter vackert kvar och far inte iväg förens jag ger "Apport" kommandot. Hon far ut och kommer in med apporten. Det blir ingen perfekt avlämning, men i detta läge så är det kanonbra i vilket fall som helst. Torbjörns kommentar av alla unghundarna är att det ser riktigt bra ut, för att vara showspringrar. Något som Annica ska ha en stor eloge för. Det är resultatet av ett fokuserat avelsarbete.
Efter alla unghundar fått sin lilla träning så fortsätter vi med liten gnomgång av apportarbete och hur det kan och ska se ut. Alla hundarna för visa vilken nivå de ligger på och jag kan med stolthet säga konstatera att vi ligger lite före de andra. Men det är resultatet av att vi har arbetet med apportarbete riktigt tidigt och gjort avkall på fält och viltspårsträning. De övriga i kullen ligger före i viltspårsträningen och antagligen lite i fältträningen. Men det är små avvägningar som man måste göra.
När vi gör vårt apportarbete så lyckas jag givetvis kasta in apportdummyn så att Noona måste göra ett sök, men hon reder ut det bra och som vanligt så är det jag som försöker vara duktig och tror mig veta vart den ligger, vilket resulterar i att Noona går lite snett. Men när jag lägger hela arbetet i hennes "händer"/tassar så löser hon problemet och kommer tillbaka med en bra avlämning.
Efter fika så var det dags för de äldre hundarna och samtliga hade ett bra sök och de enda nedslag som nämndes var stadgan. Ett mindre problem som kan fixas till.
Så det generella resultatet blev att vi inte är sååå långt bort från ett lyckat grundprov, och det är enormt motiverande!!!
Efter vi hade fått en ordentlig lektion i vad vi kan göra bättre och vad vi gör rätt idag vick vi se Torbjörns cockrar visa hur ett arbete på högsta nivå kan se ut. Det enda jag kan säga är fy f_n vad duktiga hundar han har. Detta trots att hannen endast är två och långt från fulltränad. Tiken har valpar och är inte i bästa kondition. Men stadga, fart, lydnad och VILJA. Fy vilken vilja de har.
Vi avsultade med att prata runt läget med kurser, prov och problematiken med splittringen i rasen. Här finns det så otroligt mycket som kan förbättras och det finns planer på kommande aktiviteter.
Som slutord kan jag nog bara säga att dagen var enormt givande och nu förstår jag mer vad som krävs aav en spanjel när det gäller fältarbete. Jag har tidigare bara jagat skogsfågel och då har man helt andra förutsättningar. Nu har jag en målbild över vad jag vill åstakomma.
Jag skulle kunna träna upp Noona att bli en riktigt duktig skogsfågelhund, MEN då kommer det bli problem om jag skulle jaga fältfågel eller kanin i framtiden eftersom söket och arbetet skiljer sig. Om jag däremot sätter ett fältarbete så kan jag ta med mig det i skogsfågeljakten och ändå lyckas.
Så nu är målbilden klar, jag vet vad som krävs av vår familj. Nu är det abra leva upp till kraven.
Hela familjen var trötta när kvällen kom och jag avslutade kvällen med en fin rom innan det var dags för John Blund att kasta lite sand.
fredag 10 april 2009
Noona spårar vidare
Då har dagen kommit för att se ifall Noona har förstått något sedan den förra spårsessionen.
Så vi gick ut i grönområdet i närheten och la ett kort spår.
Förhoppningarna var höga och jag förväntade mig verkligen att hon skulle ha ett större intresse för spåret än hon hade sist.
Det har gått 5 dagar sedan det förra och vi fokuserar inte på att lägga några långa spår utan mer få en kontroll på om Noona ett intresse för detta. Och intresse har hon verkligen. Denna gången var spåret dryga 50 meter, vi använde 33cl blod. Detta genererar rät så tätt mellan blodetstänken. Temperaturen var perfekt och solen låg på. Lite vatten hade gjort förhållandena perfekta, men man får ta vad man får :-)
Efter 3,5 timmes väntan så bar det ut i spåret. Efter en lite skakig start så tog hon an spåret riktigt fint. Vi hade lite flams i spåret, men Julia fick ordning på Noona och så bar det iväg. Rätt förbi första vinkeln :-)
Efter en liten ringning så fortsatte vi. Jag märker att bäde Julia och Noona har förstått betydligt mer denna gång. Den enda som blivit sämre är kameramannen :-)
Efter att ha tittat på filmen så kan jag konstatera följande.
Noona har bra förutsättningar för att spåra. Såvida hon får träna lite och sluta flamsa i spåret. Alltså inga större problem där.
Dock så kan hon gå av spåret för att titta på något annat som är mer intressant för stunden bara för att sen säga "jaja, vi spårar väl då". Och gå direkt till spåret för att göra klart det.
Detta är inget nytt eller något som borde skapa någon större problematik.
Frågan är bara vad hon gör första gången det kommer någon eller några nya personer som ska med ut i spåret :-)
Men i det hela en lyckad spårdag.
Så vi gick ut i grönområdet i närheten och la ett kort spår.
Förhoppningarna var höga och jag förväntade mig verkligen att hon skulle ha ett större intresse för spåret än hon hade sist.
Det har gått 5 dagar sedan det förra och vi fokuserar inte på att lägga några långa spår utan mer få en kontroll på om Noona ett intresse för detta. Och intresse har hon verkligen. Denna gången var spåret dryga 50 meter, vi använde 33cl blod. Detta genererar rät så tätt mellan blodetstänken. Temperaturen var perfekt och solen låg på. Lite vatten hade gjort förhållandena perfekta, men man får ta vad man får :-)
Efter 3,5 timmes väntan så bar det ut i spåret. Efter en lite skakig start så tog hon an spåret riktigt fint. Vi hade lite flams i spåret, men Julia fick ordning på Noona och så bar det iväg. Rätt förbi första vinkeln :-)
Efter en liten ringning så fortsatte vi. Jag märker att bäde Julia och Noona har förstått betydligt mer denna gång. Den enda som blivit sämre är kameramannen :-)
Efter att ha tittat på filmen så kan jag konstatera följande.
Noona har bra förutsättningar för att spåra. Såvida hon får träna lite och sluta flamsa i spåret. Alltså inga större problem där.
Dock så kan hon gå av spåret för att titta på något annat som är mer intressant för stunden bara för att sen säga "jaja, vi spårar väl då". Och gå direkt till spåret för att göra klart det.
Detta är inget nytt eller något som borde skapa någon större problematik.
Frågan är bara vad hon gör första gången det kommer någon eller några nya personer som ska med ut i spåret :-)
Men i det hela en lyckad spårdag.
onsdag 8 april 2009
Min filisofi runt viltspårandet
Tänkte jag skulle dela med mig av hur jag ser på det här med viltspår och varför jag börjat träna vad som i många ögon anses sent.
Jag är uppväxt med tax och där hade rasen ett undantag från SKKs bestämelser för när en tax fick starta på ett officiellt viltspårsprov. Den ålder de hade förut var 6 månader. Nu för tiden har man höjt denna ålder till 9 månader rätt över för alla raser. När denna ändring genomfördes var det många röster som talade för att man förstörde det träningsupplägg som en del hade för tax (viltspår, drev och/eller gryt).
Med facit i hand så kan jag nog säga att ändringen var bra. Man ska inte börja för tidigt med sådant. Man ska låta valpar vara valpar osv.
Dock inte sagt att de ska få bekanta sig med vad vilt är, tvärtom det är nog bara bra i det långa loppet. Men man ska inte ha fokuserad träning med allt för unga hundar.
Nu kommer säkert någon bli upprörd när jag säger att en springer mognar lite senare och man har andra saker som måste vara befästa tidigare än viltspår för att få en bra jakthund.
Visst taxar mognar snabbare, men här har man inte samma krav när det gäller grundlydnad som en springer har.
En tax (som per definition är "olydig") behöver inte kunna sitt, ligg hit osv i samma utsträckning som en springer. Visst är det alltid bra att ha den lydnaden, men det är inte direkt avgörande för den fortsatta jaktutbildningen.
En springer som ska användas för praktisk jakt behöver ha sitt befäst in i ryggmärgen (under förutsättning att amn använder sitt för att stoppa hunden när ett vilt reser sig). Har man inte denna lydnad finns det ingen mening att fortsätta med fältträning. Så här har vi ett mycket större krav på oss som hundförare och dressörer.
Så i min värld befäster man grundlydnad tills man vet att man kan sätta sin hund i alla situationer. Jag väntar fortfarande på den stunden själv :-)
Ändock har jag nu valt att påbörja viltspårsträning.
Jag ahr dömt många hundar på viltspår och jag har varit med på många skarpa eftersök. Detta har nog gjort att ajg ahr lite högre förväntningar på mig själv och lilla Noona än vad jag har på de hundar jag dömer eller tränar. Men av just den aledningen har jag valt att börja träna viltspår när Noona nästan är 11 månader. Rätt eller fel får tiden utvisa.
Det sorliga är att ajg insett att jag redan gjort en del misstag i grunddressyren och kommer få sota bittert för det i nästkommande steg. Men så länge man lär sig saker varje dag kommer det nog att ordna sig.
Närmast i pipen ligger nu det inofficiella grundprovet, start på allmänlydnadskurs (för att få mer social träning) och sen kommer FART testet i slutet på månaden.
Sen blir det bockjakt första maj följt av Dylta bruk 2-3 maj.
Sen ser vi fram emot en underbar sommar och en underbar fågeljakt i höst.
Jag är uppväxt med tax och där hade rasen ett undantag från SKKs bestämelser för när en tax fick starta på ett officiellt viltspårsprov. Den ålder de hade förut var 6 månader. Nu för tiden har man höjt denna ålder till 9 månader rätt över för alla raser. När denna ändring genomfördes var det många röster som talade för att man förstörde det träningsupplägg som en del hade för tax (viltspår, drev och/eller gryt).
Med facit i hand så kan jag nog säga att ändringen var bra. Man ska inte börja för tidigt med sådant. Man ska låta valpar vara valpar osv.
Dock inte sagt att de ska få bekanta sig med vad vilt är, tvärtom det är nog bara bra i det långa loppet. Men man ska inte ha fokuserad träning med allt för unga hundar.
Nu kommer säkert någon bli upprörd när jag säger att en springer mognar lite senare och man har andra saker som måste vara befästa tidigare än viltspår för att få en bra jakthund.
Visst taxar mognar snabbare, men här har man inte samma krav när det gäller grundlydnad som en springer har.
En tax (som per definition är "olydig") behöver inte kunna sitt, ligg hit osv i samma utsträckning som en springer. Visst är det alltid bra att ha den lydnaden, men det är inte direkt avgörande för den fortsatta jaktutbildningen.
En springer som ska användas för praktisk jakt behöver ha sitt befäst in i ryggmärgen (under förutsättning att amn använder sitt för att stoppa hunden när ett vilt reser sig). Har man inte denna lydnad finns det ingen mening att fortsätta med fältträning. Så här har vi ett mycket större krav på oss som hundförare och dressörer.
Så i min värld befäster man grundlydnad tills man vet att man kan sätta sin hund i alla situationer. Jag väntar fortfarande på den stunden själv :-)
Ändock har jag nu valt att påbörja viltspårsträning.
Jag ahr dömt många hundar på viltspår och jag har varit med på många skarpa eftersök. Detta har nog gjort att ajg ahr lite högre förväntningar på mig själv och lilla Noona än vad jag har på de hundar jag dömer eller tränar. Men av just den aledningen har jag valt att börja träna viltspår när Noona nästan är 11 månader. Rätt eller fel får tiden utvisa.
Det sorliga är att ajg insett att jag redan gjort en del misstag i grunddressyren och kommer få sota bittert för det i nästkommande steg. Men så länge man lär sig saker varje dag kommer det nog att ordna sig.
Närmast i pipen ligger nu det inofficiella grundprovet, start på allmänlydnadskurs (för att få mer social träning) och sen kommer FART testet i slutet på månaden.
Sen blir det bockjakt första maj följt av Dylta bruk 2-3 maj.
Sen ser vi fram emot en underbar sommar och en underbar fågeljakt i höst.
måndag 6 april 2009
Noonas första viltspår
I går gav vi oss ut för att genomföra Noonas första viltspårsträning. Området vi valde är en rätt öppen mark, snöfritt givetvis.
Spåret vi lade var dryga 60 meter och vi använde dryga 33 cl blod. Vädret var aninen för soligt, lite vatten hade varit idealt. Men man kan inte få allt :-)
Spåret fick mogna dryga 3 timmar och det var med stor bävan som vi begv oss till brottsplatsen.
Julia misstänkte att spåret kanske skulle vara för långt, men jag trode på Noona.
Hon har fåt ordentligt med skogsträning så miljön borde vara något problem. Så blev det också.
Noona reagerade som väntat på blodet genom att bli misstänksam men kunde ändock inte slita sig ifrån det. Hon började spåra och följde spåret perfekt under ett tag.
Sen började problemen. Noona blev lite ängslig, men Julia lugnade ner henne och vi kunde fortsätta spåret utan några större problem. Hon följde spåret och gjorde några ringningar och en mindre bakspårning.
Ringningen är ett helt normalt beteende och om jag ska vara ärlig så föredrar jag ett sånt beteende än det som dagens prov går ut på. Bakspårning är en olat som man måste jobba bort, så här var vi rätt bestämda att Noona skulle komma tillbaka på spåret så fort som möjligt. Hon hittade tillbaka självmant och vi kom fram till spårslutet.
Efter alla dessa nya upplevelser så blev det för mycket att bara ta klöven. Senare hemma så tog hon klöven och efter drygt en timme hemma så somnade hon i soffan och sov hela kvällen.
Spåret vi lade var dryga 60 meter och vi använde dryga 33 cl blod. Vädret var aninen för soligt, lite vatten hade varit idealt. Men man kan inte få allt :-)
Spåret fick mogna dryga 3 timmar och det var med stor bävan som vi begv oss till brottsplatsen.
Julia misstänkte att spåret kanske skulle vara för långt, men jag trode på Noona.
Hon har fåt ordentligt med skogsträning så miljön borde vara något problem. Så blev det också.
Noona reagerade som väntat på blodet genom att bli misstänksam men kunde ändock inte slita sig ifrån det. Hon började spåra och följde spåret perfekt under ett tag.
Sen började problemen. Noona blev lite ängslig, men Julia lugnade ner henne och vi kunde fortsätta spåret utan några större problem. Hon följde spåret och gjorde några ringningar och en mindre bakspårning.
Ringningen är ett helt normalt beteende och om jag ska vara ärlig så föredrar jag ett sånt beteende än det som dagens prov går ut på. Bakspårning är en olat som man måste jobba bort, så här var vi rätt bestämda att Noona skulle komma tillbaka på spåret så fort som möjligt. Hon hittade tillbaka självmant och vi kom fram till spårslutet.
Efter alla dessa nya upplevelser så blev det för mycket att bara ta klöven. Senare hemma så tog hon klöven och efter drygt en timme hemma så somnade hon i soffan och sov hela kvällen.
Noona har fått tag i sin nya favoritsak
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)