Just som man tror allt börjat falla på plats

Jaha, jag tänkte att jag skulle gå ett sista övningsspår innan det var dags för start på anlagsprovet för viltspår. Apportträning och fält träning har gått frammåt så oerhört mycket så jag var på topp när vi gick ut i skogen idag.

Julia trär på selen, min far har lagt övningsspåret jag tänkte jag skulle gå med bakom och se hur de beter sig i skogen. Ja äntligen framme vid spårstarten. Noona stoppar nosen i "pottan" och.....
ser rädd ut.......va i helv...!

Julia får fart på henne, hon tar lite trevande steg inåt skogen och ser lagom morsk ut. Hon får upp lite fart och till slut så har hon ett lagom tempo för en tax...
Julia jobbar på med beröm och ledning.

Det intressanta är att hon går spåret klockrent vad det gäller spårnogranhet. Tiden blir 16min 12sek. Även det inom gränsen för vad som är godkänt. Men hennes beteende hade aldrig tolererats av mig som domare. Så nu blir det mer träning med spår lagda av oss och av andra för att avdramatisera detta med viltspår.

Måste ju få ordning på detta så vi kan åka till Norge och ta vårt norska vilstspårschampionat.

Apport

Idag har taxen visat för Noona hur man tar rapphöns med ett bra grepp. Så strax därpå så tog även Noona rapphönan med ett perfekt grepp och bar runt på den en längre tid.

Även fast vi fjollade oss nått enormt och klappade och smekte henne runt munnen släppte hon inte taget. Så imorgon blir det prov kast med strumpa på och vidare utvärdering.
Så om detta går vägen så spelar det ingen roll vad man har för taktik. Allt man behöver är en vilttokig tax som hugger på kommandot "apport".

Happy Happy Joy Joy

Träning av apportering

En av våra stora problem är apporteringen. Vi har flera problem, men detta är det som jag misstänker blir det svåraste att korrigera.

Bakgrund:
Som riktigt liten var Noona sen med att vilja bära saker. Något som gradvis försvann, och nu är hon tokig i att bära saker. Så ja, jag skulle kunna dra mig så långt till att klassa henne som spontanapportör.
Vid förra hösten så tog hon kråkfågel i munnen och hade inga problem att springa runt med dessa.

Dagsläge:
Noona hämtar dummies som jag eller Julia lägger ut eller kastar.
Hon tar inte rapphöna eller kanin som vi lägger ut eller kastar.
Hon tar inte dummies som andra kastar, i alla fall en slutledning som vi dragit efter grundprovets genomförande. Hon tog dock dummies som Agustinsson kastade vid grundprovsträningen. På Dylta Bruk så tog hon varken dummies eller fågel. Tror hon var alldeles för uppspelt med alla andra hundar runt omkring sig.

Plan:
Efter dummy-bytet med Annica så var det intressant att se vad hon gjorde med en dummy som varit använd av någon annan. Så vi steg ut på gräsmattan på baksidan och gjorde några prov apporter. Reultat: Klockrent apporteringsarbete. Bra grepp. Perfekta avlämningar. Bra fart och glädje. Så nästa steg var att stänga in Noona i redskapsboden medans vi placerade ut samma dummy någonstans på gräsmattan/rabatterna. Återigen ett klockrent arbete.

Så..........
Så nu återstår det att ta sig upp till brukshundskluben och låna lite personal som kan bistå som kastare och gärna låna några av deras dummies för att se resultatet och jobba in ett bättre beteende.

När sedan det är befäst så kommer jag att gå över till fågel. Planen här är att trä en strumpa över fågeln och på så vis göra den mer till en dummy, fast med viltdoft/smak.
Löser detta inte Noonas ovilja så kommer jag ta in hela apportarbetet på ren lydnad. Kan jag få apporteringen att fungera fläckfritt med spontanmetoden blir jag glad, frågan är ifall man kan lite på en spontanapportör i alla lägen? Är apporten indriven på lydnad vet man trots allt att apportering fungerar, kanske med lite sämre vilja/fart/glädje men det fungerar.

Vilken väg vi tar återstår att se efter lite mer empiriska experiment.

Grundprov utanför Enköping

Då har man fått landa resultatet från Grundprovet som hölls utanför Enköping.
Noona och jag hade ett sent startnummer innan lunch så väntan fick henne att bli lite oberäknelig, men det är sånt som de skall kunna klara. Vi åkte trots att vi viste att apporteringen absolut skulle misslyckas. Men syftet med provet för mig var att få se hur det går till och även få åsikter och idéer från andra.

Bert, som dömde gav mig flera bra tips om hur jag kan gå vidare och få till det som behövs. Han ansåg även att potentialen verkligen finns där, så jag var nöjd när vi åkte därifrån.

Så vad gjorde vi då?
Hunden bedöms efter följande punkter:

• Jaktlust/Arbetsvilja 4
  
• Sök och mönster 2
  
• Fart och stil 1
  
• Följsamhet och sammarbetsförmåga 4
  
• Stadga 4
  
• Skottreaktion 7
  
• Markeringsförmåga 2
  
• Apporteringslust 1
  
• Apportgrepp 0
  
• Allmänt uppträdande 7
  

Så 1:an på fart fick vi för att Noona inte orkade hålla farten uppe hela bedömningsperioden. Men Domaren var nöjd med hennes fart när hon orkade. Så här blir det kondis och styrka för både hund och ägare.
Markering fick vi en 2:a för att hon inte brydde sig om en av de fåglar som domaren kastade ut.
Apportering misslyckades helt, som väntat, så här blev det botten poäng. MEn det var väntat. Det som nu bör ske är att sätta apporteringen på 100% lydnad istället för spontanapportering.

Så på med mer fysik och fläkt. In med apporteringslydnad. Domaren ansåg att Noona vär väldigt lydig så hon skulle få springa lite vind för våg och långsamt bli intagen till sökets storlek.

Men som sagt. Första starten för oss. JAg har lärt mig en hel del och vi är överlag jättenöjda.
Och GRATTIS Annica till Gk på Grundprovet

Resultat från röntgen

Då har resultatet kommit från Noonas höft och armbågs röntgen kommit.
Jag tillhör den glada skalan som fått A-höfter och ua på arbågarna.
En stor sten har lyfts från mitt bröst

Färsk spaghetti med tjäder och kantarell sås

Tänkte dela med mig av mina matrecept som testats av. Vissa bättre än andra :-)

Färsk pasta med tjäder/kantarell sås

• 3hg tjäder
• kantarell fond
• Godtycklig mängd kantareller, taggsvamp, trattisar eller mtsv
• Grädde
• Smör och olja
• Färsk pasta

Klicka i smör och lite olja så att smöret inte bränns
Bryn tjäderköttet ordentligt.
Tillsätt svampen och fräs dem lite grann.
Tillsätt grädden som utgör hela vätskedelen av såsen.
Låt koka ihop med lite svampfond (om man vill ha lite mer svampsmak och mindre viltsmak) medans vattnet till pastan kokar upp.
Lägg i pastan och lägg upp såsen på tallriken (så att såsen blir en spegel till pastan)
Garnera med lite färsk basilika och eventuellt lite finhackad tomat.

Det går att byta ut tjädern mot valfri fågel, men då kanske man bör ändra svampfonden mot en kycklingfond för att bibehålla så mycket som möjligt av smaken

Stamtavla på min förra springer

Här kommer en länk till stamtavlan på min förra springer

http://www.rasdata.nu/springer/stam/2/00002817.htm

Sista träffen på Dylta Bruk

Då var sista helgen på Dylta Bruk avklarad.
Vädret var aningen sämre än vid förra träffen :-) Denna gång hade vi fokus på de mer praktiska sakerna såsom apport, reviering, sök, stopsignal och voljären samt passivitetsträning.


Förra gången var jag lite besviken på att allt började på en så låg nivå. Men nu när jag fått uppleva denna helg så inser jag behovet av att skynda långsamt. Det vi gjorde denna gång krävde enormt mycket av hundarna och jag var långt ifrån vad som vore hälsosamt för att med gott samvete släppa Noona fri på solrosfältet.

Den lydnad som behövs är inget man akn skämta bort, utan här behöver jag jobba oerhört mycket! Och nu ska Noona få några dagars vila, sen ska vi dra igång igen med lydnad och passivitet.

När vi stod nere på fältet och Leif släppte rapphönsen så de sprang mer eller mindre rätt på Winnie och Noona trodde jag att de skulle skrika ihjäl sig. Det blev rätt lite bilder eftersom vädret var dåligt och att när det väl gällde så gick det så otroligt fort.

Noona stötte fågel både fredag och lördag. Och på lördagen kunde jag faktiskt få henne att sätta sig i uppfloget. Frågan är vem som var mest förvånad.....

Vad fick vi för omdöme av Leif då?
Jo han sa att Karin med Classic var den som var närmast att kunna starta på ett prov. Föga förvånande för oss närvarande, men skönt att höra iaf.
I övrigt så gav han H-kullen (representerade av Noona, Winnie och Easy) ett bra omdöme och han medgav att hans hundar skulle ha det svårt att hålla takten med dem, samt att de hade ett mycket stort jaktintresse. Detta är jätteroligt att höra. Men det sätter även lite press på mig. Fast så bör det vara.....

Så nu är det abra ut och öva apport och lydnad.
Jag vill tacka alla som var där och gjorde det till mycket lyckade dagar.

Inte roligt att få vänta

Full fart i solrosorna

Charlie

Easy

Oh vad gott godis du har matte

Här väntar vi på vår tur

Tilda

Ge mig mer godis....

Julia fick till två filmer åxå

Noona övar reviering i solrosorna


Lite stadge träning

Och efter en krävande helg kan det se ut så här

Dylta Bruk 2 maj

Nu när den andra träffen på Dylta Bruk är avklarad så blev jag påmind att jag borde ta och lägga upp kort och film från första träffen på Dylta Bruk. Så här kommer de.

Först lite inkallningsbilder:


Sen var det lite distraktions övningar
Passivitets övningar är aldrig fel

Sen var det dags för lite ringövningar
Enkel sittövning

Sen bar det iväg till voljären


Passivitet i samband med voljären
Lite enkla videoklipp tagna med vanlig digitalkamera.

Första dan till slut

Äntligen kom vi ut i skogen.
Dagen började bra med ett uppflog en bit ute på mossen. Men tjäderhönan flög vackert ur skottvidden. Men nu var ångan uppe och lyckligtvis såg jag var hönan flög.

Så, lite omdirigering av rutten så fortsatte vi jakten. Jag positonerade Julia 10 meter till vänster om mig och sen tryckte vi såten.
Julia hann inte med vid nästa uppflog och avstod på föredömligt sätt. Åter igen så såg vi vart hönan tog vägen och åter igen så la vi om rutten.

Nästa uppflog var det min tur och jag klämde av högerpipan på min side-by-side som är fullt trångborrad. Olyckligt nog så fick jag en 3/4 bom men jag såg att vingen var träffad för hönan girade hårt vänster.

Så jag positionerade Julia på den intill liggande grusvägen medans jag tryckte av såten i hög fart.
Lyckligtvis så lyfte hönan och kom rätt emot Julia och hon fick in en perfekt träff och slutligen så var jakten på hönan över.

Apportering

Då vädret inte var så givande för fågeljakt de senaste dagarna så ägnade vi oss åt lite apporteringsträning.
Med dummy går allt som en dans, men problemen börjar när vi ska arbeta med fågel.

Jag har än så länge bara använt mig av kråka och skata som varit frysta (dock upptinade vid träningen). Här vill Noona knappt ens lukta på fågeln. Är det någon so har några bra tips på hur jag kan få henne att apportera vanligt vilt?

Det senaste som jag börjat med är att jag satt fast vingarna från en kråka på dummyn. Detta har gett en viss effekt, men bara en liten, då hon knappt vill ta den heller.

Men skam den som ger sig. Det är bara ut och träna mera!

Imorgon börjar det

Då var det äntligen dags för det magiska datumet den 25:e augusti.
Premiär för skogsfågel.

Man kan alltid hoppas att detta fågelår blir bättre än 2008.
Vi hade gott om fågel på markerna, men man märkte att stammen var betydligt mindre. Ändock fälldes det en hel del fågel. Det som var mest positivt var att samtliga jägare höll inne med skotten när det gällde hönor.

Denna sommar har varit allt annat än idealisk för skogsfågeln. Blött och kyla är de värsta förhållandena för kvaliteten på äggskalet. Vidare så gör det att kycklingarna får det väldigt tufft att klara sig. Under normala förhållanden så är dödligheten enormt stor inom skogsfågelkullarna.
Man räknar med att 90% av årskullen dukar under för kyla, brist på mat, jakt och predatorer.

Detta får en att tänka när man får möjligheten att utforma viltvårdspolicyn för vårt jaktlag. Det vi har gjort det första året är att begränsa avskjutningen till ett fast tal för varje medlem. Detta tal ligger visserligen högre än vad genomsnittet är för medlemmarna, men jag tror verkligen att det kommer gynna stammen av skogsfågeln. Vidare så infördes en gräns vid max två hönor.

Jag hoppas att detta kommer ge en kraftigare skogsfågelstam och att det blir många roliga jakter över Noona redan nästa år.

Hmmm nu hamnade jag lite off topic :-)
Jo, den 25:e.......
Imorgon startar det mest magiska i mitt jaktår och jag sitter tämligen nyopererad, beordrad att endast stå eller ligga. Dock så är jag sjukskriven så jag antar att jag måste stå på lite olika platser runt om i skogen imorgon :-) I värsta fall får jag väl ligga i zonkanterna

Hoppas ni får en lika magisk fågelvecka som jag tänker ha

Mindre uppehåll

När allt såg så bra ut så händer det alltid något....
Igår så åkte jag in för en mindre operation. Så nu är jag beordrad att ligga eller stå...
Men snart ska vi vara på språng igen.

Nu närmar det sig

Ja, snart börjar fågeljakten på allvar.
Mygg, fixa i skogen och försök till överlistande av orre och tjäder tillsammans med Julia.
Vad kan vara bättre än det?

Jo att få ha med sig Noona. Enligt min bedömning så kommer det göra mer skada än nytta med att ha med isg Noona. Hon är fortfarande för intresserad av fågel och all kontakt under jaktförhållanden där hon kan få möjligheten att rusa ur kontroll kommer bara generera ofantligt mycket arbete.

Jag har tränat väldigt mycket passivitet, men det finns alltid mer att jobba med

Full fart

Nu är vi åter igen i sommarstugan för mer träning och semester.
Noona agerar ömsom vakthund och hjälpreda när jag ska hämta vatten.

Hennes förkärlek till Abborar (gärn sprattlandes på kroken) går inte att ta miste på. Allt är intressant. Hennes apportarbete blir bättre och bättre. Bra avlämningar och inga problem med att släppa dummyn för att skaka sig eller liknande.

Hon simmar bra och har verkligen fått apportglöden nu igen.

Vattenträning

LYCKA!!!!
Idag hoppade Noona för första gången i vattnet och simmade frivilligt.
Våra tidigare försök har oftast gått ut på att hon blöter ned tassarna och tycker att husse kan visa upp sina simfärdigheter.

Men idag så gick det gallant! Hon k astade sig i vattnet efter apporten. Nu blir det hårdträning på att ta emot hunden och få bra avlämningar. Jag antar att jag inte är ensam att ha det "lilla" problemet :-)

Hur som helst så gick dagens vattenarbete perfekt. Nu ser jag möjligheterna inför ett vattenprov

Allmänlydnad

Då var vi färdiga med allmänlydnadskursen som vi gått under våren.
Vi har lärt oss väldigt mycket om hur Noona fungerar i grupp och vad för knep och knåp som vi kan använda för att få en bätttre fungerande hund.

Det som det gett mest är en enormt ökad kontakt med Noona och att vi faktiskt ser att hon inte är så hemsk som man kan tro.
Så nu har vi allmänlydnadspasset, och två diplom.

Lydnadskurs

Julia har bestämt att vi ska gå en allmänlydnadskurs med lilla Noona.
Lite fjolligt har jag alltid tyckt, men jag ser att Noona beteer sig helt annorlunda i koppel med Julia än med mig, så för en liten avgift kan jag få Noona att interagera bättre med Julia och alla blir nöjda och glada.

Sagt och gjort så for vi iväg till Karlskogas brukshundsklubb. Här var det som på alla brukshundsklubbar. Instruktörer som vill ha hunden på vänster sida och därifrån jobba med kontakt. Lite udda med den konstras som jag är van med. dvs att man har hunden framför sig när man tränar. men men deras kurs deras idéer. Dock så lät de Julia hållas med att ha Noona framför sig mer än de andra. Så någon form av hopp fanns det trots för ledningen :-)

Under kursen så såg jag mer och mer hur Noona och Julia fick igång sitt samspel gällande gå lugnt, kontakt och interaktion med andra hundar på kursen.

De hade matövningar för att öka kontakten. De gjorde vändövningar för att få bättre linförighet. De passerade andra hundar på nära håll och som avslutning så gick de sick sack mellan olika hundekipage för att träna stadga och passivitet.

Julia sken som en sol när hon insåg att det fungerade och Noona tyckte det var jättekul att göra någon konstruktivt med matte. Det enda negativa var när Noona fick syn på mig och bestämde sig för att träna är skit och vara hos husse är toppen. Allt ledde till att jag fick gå bort från träningsplanen och då funkade allt perfekt igen.

Det ska bli riktigt kul att se hur detta utvecklas. Noona har potential och får vi bara ner henne i varv så kommer hon att bli jättebra. Frågan är bara vad det är som håller henne på topp hela tiden. Motion är inte rätta lösningen för då kommer vi bara få motionera mer och mer och vi får en hund som är outtröttlig. Det måste finnas något annat som vi kan göra för att få ner henne i varv.
Möjligen så är mental träning den rätta vägen att gå, men lydnadskursen verkar vara perfekt för detta ekipage iaf.

FART test

Då har vi varit iväg på FART test med Noona.
Vi var totalt 5 hundar som testades enligt mallen för FART test.
Det jag först upplevde vid testet var att detta är ett utmärkt sätt att lära känna just den individ som jag har att leva med. Det ger också väldigt bra hjälp om hur man bör fortsätta sin dressyr och träning för att få en bra hund.

När vi var i strängnäs och hade grundprovs utbildning så tänkte jag...Detta kommer Noona aldrig kalra av. Vi har ju inte tränat något. Där gick allt perfekt.
När vi åkte på FART test så tänkte jag. Noona vet hur man apporterar och lämnar in. Hon är rätt så livlig, men hon är inte så gamal. Hon kan sitt, ligg, hit osv. Även på handkommando.

Första momentet.
Tillgänglighet:
Med neutral förare hade hon inga som helst intentioner att följa efter föraren, utan var mer intresserad av vart jag var. Men när föraren hade godis i handen så var det inga som helst problem. Så här framgick det att hon var tillgänglig och hanterbar samt inga tecken på aggresion. För att se ifall hon hade något bytesintresse så kastades en dummy. Noona for iväg som en kanonkula och nosade på dummyn och vände sedan om.
Här började jag misstänka att detta kanske inte skulle gå så bra, men va fan vi kör på. När jag fick kasta dummyn så fanns det mer intresse av att hämta den, men inte alls så som det varit tidiagre eller när vi var i strängnäs.

Andra momentet.
Buren:
Här släpps en dummy i en bur som har lite olika öppningar. Målet är att se dådkraft och vilja att forcera hinder för att ta bytet. Eftersom det inte var husse eller matte som kastade apportföremålet så fanns det inget intresse att apportera och vi hamnade på "kan ej bedömas"

Tredje momentet.
Bläckfisken:
Föraren (jag) placeras utmed en väg och en tygtrasa far förbi i hög fart. Målet är att se förföljande och grepp. Även med motstånd.
Noona far efter trasan när den har paserat och jag släppt henne. Hon tar en lätt cirkel runt den. Nosar och vänder och springer till publiken och kollar vad de gör. Så i stort samma beteende som i de övriga momenten. Betyg, bra uppfattningsgörmåga, bra intresse, inget behov av att greppa -> Kan en bedömas.

Fjärde momentet.
Sök:
Testledaren kastar ett apportobjekt och man bedömer hur bra sökmönster hunden har.
Eftersom det inte var jag som kastade så fanns det inget intresse från början att hämta och Noona kollade in publiken och vad de gjorde instället.
Dock hade hon inga problem att köra ned huvudet i det mörka hålet för att nosa på dummyn, men något hämtande blev det inte.

Femte momentet
Spöket:
Här placeras föraren på anvisad plats och hunden bredvid. Ur skogen dras sedan en målad trskiva på en släde. Detta går sakta och de flesta hundar svarar med att skälla. Målet är att se hur hunden hanterar sin rädsla och eventuella aggresioner.
Noona skällde och blev rätt stel. Hennes svans for nästan mellan benen och hon reste ragg. Hon gjorde vissa försök att lösa problemet, men var för rädd. När vi till slut lade ner "spöket" var det inga problem. Här gjorde testledaren ett bra jobb med att avdramatisera situationen och det fick ta den tid det behövde för att få tillbaka hundarna.

Efter testet fick vi goda råd och insikter om hur vi skulle kunna träna framöver och hur vi kan hjälpa våra hundar så gott det går med att få dem till den nivå vi vill ha dem på.
Noona bedömdes ligga konstant hög i stressfaktor och att vi måste finna ett sätt att få ner henne i tempo mellan olika arbetssituationer. Rådet som gavs var att ta bort alla leksaker och ha henne sovande hemma för att sedan få en explosiv hund i arbete. Men så fort vi kommer hem ska hon lugnas ner och sova.

Jag vet inte om jag delar testledarnas åsikter om att inga hundar skall ha leksaker, men vi kommer definitivt testa för att se ifall vi får någon skillnad.

Nu återstår det att se ifall vi kan få tillbaka den bra arbetande hunden vi hade före provet. Vi får alltid se när vi ska iväg till Dylta Bruk.

Inblick i fältarbete

Så var det dax för den stora dagen då vi åkte på kurs i fältarbete. Först måste jag tacka Annica för att hon såg till att denna dag blev verklighet.

Vädret var perfekt. Solen sken hela dagen och jag tror det var fler än bara jag som var rödblommig när vi åkte hem. Terrängen var tämligen svår, men representativ för hur det kan se ut i verkligheten. Torbjörn som höll i dagens aktiviteter var enormt duktig och kunde verkligen få mig intresserad av det han pratade om.

Dagen började med att Torbörn berättade lite grundinformation om hur fältarbete ska se ut, lite dressyrtips, olika knep och trix som kan vara användbara. Sen gick vi igång med unghundarna.

Så där står vi, 4 unghundar (11 månader) och 8 människor på ett fält. Den första utmaningen var att hålla hundarna lugna. Särskilt när det inte var deras tur att gå. Vi var 3:e ekipage ut och jag och Julia hade pratat om att vi inte hade haft någon fältträning alls och att vi förväntade oss att Noona skulle springa rätt till de andra hundarna och busa.
Det var med enorm stolthet och med hakan hängandes som Noona slog ut i sitt första slag. Jag stod som förstenad och insåg att min hund gjorde sååå mycket mer än vad jag hade förväntat mig. Hon gjorde en snabb vändning, trots att jag inte använde pipan, och sprang förbi mig och vidare. Sakta började jag gå och inser att Noona följer efter.

Visst hon far alldeles bakom mig, men detta var så mycket mer än jag hade förväntat mig så det förbisåg jag helt. Vi fortsätter vårt arbete ytterligare 20 meter innan Torbjörn skjuter och Noona stannar upp och tittar vad som händer. Torbjörn kastar och Noona sitter vackert kvar och far inte iväg förens jag ger "Apport" kommandot. Hon far ut och kommer in med apporten. Det blir ingen perfekt avlämning, men i detta läge så är det kanonbra i vilket fall som helst. Torbjörns kommentar av alla unghundarna är att det ser riktigt bra ut, för att vara showspringrar. Något som Annica ska ha en stor eloge för. Det är resultatet av ett fokuserat avelsarbete.

Efter alla unghundar fått sin lilla träning så fortsätter vi med liten gnomgång av apportarbete och hur det kan och ska se ut. Alla hundarna för visa vilken nivå de ligger på och jag kan med stolthet säga konstatera att vi ligger lite före de andra. Men det är resultatet av att vi har arbetet med apportarbete riktigt tidigt och gjort avkall på fält och viltspårsträning. De övriga i kullen ligger före i viltspårsträningen och antagligen lite i fältträningen. Men det är små avvägningar som man måste göra.

När vi gör vårt apportarbete så lyckas jag givetvis kasta in apportdummyn så att Noona måste göra ett sök, men hon reder ut det bra och som vanligt så är det jag som försöker vara duktig och tror mig veta vart den ligger, vilket resulterar i att Noona går lite snett. Men när jag lägger hela arbetet i hennes "händer"/tassar så löser hon problemet och kommer tillbaka med en bra avlämning.

Efter fika så var det dags för de äldre hundarna och samtliga hade ett bra sök och de enda nedslag som nämndes var stadgan. Ett mindre problem som kan fixas till.
Så det generella resultatet blev att vi inte är sååå långt bort från ett lyckat grundprov, och det är enormt motiverande!!!

Efter vi hade fått en ordentlig lektion i vad vi kan göra bättre och vad vi gör rätt idag vick vi se Torbjörns cockrar visa hur ett arbete på högsta nivå kan se ut. Det enda jag kan säga är fy f_n vad duktiga hundar han har. Detta trots att hannen endast är två och långt från fulltränad. Tiken har valpar och är inte i bästa kondition. Men stadga, fart, lydnad och VILJA. Fy vilken vilja de har.

Vi avsultade med att prata runt läget med kurser, prov och problematiken med splittringen i rasen. Här finns det så otroligt mycket som kan förbättras och det finns planer på kommande aktiviteter.

Som slutord kan jag nog bara säga att dagen var enormt givande och nu förstår jag mer vad som krävs aav en spanjel när det gäller fältarbete. Jag har tidigare bara jagat skogsfågel och då har man helt andra förutsättningar. Nu har jag en målbild över vad jag vill åstakomma.
Jag skulle kunna träna upp Noona att bli en riktigt duktig skogsfågelhund, MEN då kommer det bli problem om jag skulle jaga fältfågel eller kanin i framtiden eftersom söket och arbetet skiljer sig. Om jag däremot sätter ett fältarbete så kan jag ta med mig det i skogsfågeljakten och ändå lyckas.

Så nu är målbilden klar, jag vet vad som krävs av vår familj. Nu är det abra leva upp till kraven.
Hela familjen var trötta när kvällen kom och jag avslutade kvällen med en fin rom innan det var dags för John Blund att kasta lite sand.

Noona spårar vidare

Då har dagen kommit för att se ifall Noona har förstått något sedan den förra spårsessionen.
Så vi gick ut i grönområdet i närheten och la ett kort spår.

Förhoppningarna var höga och jag förväntade mig verkligen att hon skulle ha ett större intresse för spåret än hon hade sist.

Det har gått 5 dagar sedan det förra och vi fokuserar inte på att lägga några långa spår utan mer få en kontroll på om Noona ett intresse för detta. Och intresse har hon verkligen. Denna gången var spåret dryga 50 meter, vi använde 33cl blod. Detta genererar rät så tätt mellan blodetstänken. Temperaturen var perfekt och solen låg på. Lite vatten hade gjort förhållandena perfekta, men man får ta vad man får :-)


Efter 3,5 timmes väntan så bar det ut i spåret. Efter en lite skakig start så tog hon an spåret riktigt fint. Vi hade lite flams i spåret, men Julia fick ordning på Noona och så bar det iväg. Rätt förbi första vinkeln :-)

Efter en liten ringning så fortsatte vi. Jag märker att bäde Julia och Noona har förstått betydligt mer denna gång. Den enda som blivit sämre är kameramannen :-)


Efter att ha tittat på filmen så kan jag konstatera följande.
Noona har bra förutsättningar för att spåra. Såvida hon får träna lite och sluta flamsa i spåret. Alltså inga större problem där.

Dock så kan hon gå av spåret för att titta på något annat som är mer intressant för stunden bara för att sen säga "jaja, vi spårar väl då". Och gå direkt till spåret för att göra klart det.
Detta är inget nytt eller något som borde skapa någon större problematik.

Frågan är bara vad hon gör första gången det kommer någon eller några nya personer som ska med ut i spåret :-)
Men i det hela en lyckad spårdag.

Min filisofi runt viltspårandet

Tänkte jag skulle dela med mig av hur jag ser på det här med viltspår och varför jag börjat träna vad som i många ögon anses sent.

Jag är uppväxt med tax och där hade rasen ett undantag från SKKs bestämelser för när en tax fick starta på ett officiellt viltspårsprov. Den ålder de hade förut var 6 månader. Nu för tiden har man höjt denna ålder till 9 månader rätt över för alla raser. När denna ändring genomfördes var det många röster som talade för att man förstörde det träningsupplägg som en del hade för tax (viltspår, drev och/eller gryt).

Med facit i hand så kan jag nog säga att ändringen var bra. Man ska inte börja för tidigt med sådant. Man ska låta valpar vara valpar osv.
Dock inte sagt att de ska få bekanta sig med vad vilt är, tvärtom det är nog bara bra i det långa loppet. Men man ska inte ha fokuserad träning med allt för unga hundar.

Nu kommer säkert någon bli upprörd när jag säger att en springer mognar lite senare och man har andra saker som måste vara befästa tidigare än viltspår för att få en bra jakthund.
Visst taxar mognar snabbare, men här har man inte samma krav när det gäller grundlydnad som en springer har.
En tax (som per definition är "olydig") behöver inte kunna sitt, ligg hit osv i samma utsträckning som en springer. Visst är det alltid bra att ha den lydnaden, men det är inte direkt avgörande för den fortsatta jaktutbildningen.

En springer som ska användas för praktisk jakt behöver ha sitt befäst in i ryggmärgen (under förutsättning att amn använder sitt för att stoppa hunden när ett vilt reser sig). Har man inte denna lydnad finns det ingen mening att fortsätta med fältträning. Så här har vi ett mycket större krav på oss som hundförare och dressörer.

Så i min värld befäster man grundlydnad tills man vet att man kan sätta sin hund i alla situationer. Jag väntar fortfarande på den stunden själv :-)
Ändock har jag nu valt att påbörja viltspårsträning.

Jag ahr dömt många hundar på viltspår och jag har varit med på många skarpa eftersök. Detta har nog gjort att ajg ahr lite högre förväntningar på mig själv och lilla Noona än vad jag har på de hundar jag dömer eller tränar. Men av just den aledningen har jag valt att börja träna viltspår när Noona nästan är 11 månader. Rätt eller fel får tiden utvisa.

Det sorliga är att ajg insett att jag redan gjort en del misstag i grunddressyren och kommer få sota bittert för det i nästkommande steg. Men så länge man lär sig saker varje dag kommer det nog att ordna sig.

Närmast i pipen ligger nu det inofficiella grundprovet, start på allmänlydnadskurs (för att få mer social träning) och sen kommer FART testet i slutet på månaden.
Sen blir det bockjakt första maj följt av Dylta bruk 2-3 maj.
Sen ser vi fram emot en underbar sommar och en underbar fågeljakt i höst.

Noonas första viltspår

I går gav vi oss ut för att genomföra Noonas första viltspårsträning. Området vi valde är en rätt öppen mark, snöfritt givetvis.
Spåret vi lade var dryga 60 meter och vi använde dryga 33 cl blod. Vädret var aninen för soligt, lite vatten hade varit idealt. Men man kan inte få allt :-)

Spåret fick mogna dryga 3 timmar och det var med stor bävan som vi begv oss till brottsplatsen.
Julia misstänkte att spåret kanske skulle vara för långt, men jag trode på Noona.

Hon har fåt ordentligt med skogsträning så miljön borde vara något problem. Så blev det också.
Noona reagerade som väntat på blodet genom att bli misstänksam men kunde ändock inte slita sig ifrån det. Hon började spåra och följde spåret perfekt under ett tag.

Sen började problemen. Noona blev lite ängslig, men Julia lugnade ner henne och vi kunde fortsätta spåret utan några större problem. Hon följde spåret och gjorde några ringningar och en mindre bakspårning.

Ringningen är ett helt normalt beteende och om jag ska vara ärlig så föredrar jag ett sånt beteende än det som dagens prov går ut på. Bakspårning är en olat som man måste jobba bort, så här var vi rätt bestämda att Noona skulle komma tillbaka på spåret så fort som möjligt. Hon hittade tillbaka självmant och vi kom fram till spårslutet.

Efter alla dessa nya upplevelser så blev det för mycket att bara ta klöven. Senare hemma så tog hon klöven och efter drygt en timme hemma så somnade hon i soffan och sov hela kvällen.

Noona har fått tag i sin nya favoritsak

Nu börjar det dra ihop sig

Här om dagen fick jag ett samtal från Annica där hon övertalade mig att jag och Noona ska iväg på ett grundprov. Noona är i skrivandets stund 10 månader och inte alls i den klass där hon kan prestera bra på ett prov.

MEN det är inte för hennes prestationer som jag kommer åka.
Det handlar helt enkelt om att jag är den som kommer behöva utbildas i vad det hela handlar om. Visst jag jagar fågel, men alla vet att ett prov inte är synonymt med verkligheten på något sätt.
Så i början på april bär det av för att få följa 7 andra hundar och dessutom testa Noona. Det ska bli riktigt roligt att få någon annans vision av hur det hela skall gå till. Så man kan nog säga att det är med stor nyfikenhet som jag nu väntar på att det ska bli påsk.

Sen har vi FART test i slutet av april. Det är nog lite likadant här med, vad är detta? Förhoppningsvis kommer jag att komma ut ur den dagen med en fördjupad insikt och kunskap om min spaniel och hur jag ska hantera henne.

Så nu är det bara vänta på att snön försvinner så vi kan ta tag i viltspårandet på allvar.

En tillbakablick

Satt och gick igenom mina bilder i min mobil och fann till min förvåning en del valpbilder på Noona. De tidigare bilderna vi hade försvann med den hårddisk som Julia lyckades ha sönder. Så dessa bilder var en positiv överraskning.

Noona dagen efter vi hämtat henne. Fottat i sjöändan

Noonas första fisketur med oss

Noona på sjöändstrappan

Närkontakt med rådjursklöven

En tidig karriär som trädgårdsmästare

Noona far fram över gräsmattan

Snabb förklaring om vilken spaniel som var först

Efter att ha läst texten flera gånger så har det framkommit att det råder en viss förvirring mellan vilken spaniel som var först i mitt hushåll.

Min första spaniel var Zero. Jag väljer att inte nämna hennes riktiga namn för att undvika att kennelägaren roterar i graven.

Min nuvarande spaniel, Curricos Honey, kommer från en underbart hem där valparna får växa upp i hemmiljö och det märks verkligen. Att sen Annica dessutom tar med sig dem ut på landet gör att de har bilvana redan från den dag då man hämtar dem. Något som underlättar enormt mycket. Det finns massor av positiv feedback att skriva, för så bra känner jag att valparnas uppväxt är, men detta inlägg är ämnat att reda upp förvirringen med vilken spaniel som kom först.

Varg och övriga rovdjur

Så har naturvårdsverket äntligen gjort något som är värt pengarna vi lägger åt dem.
http://www.naturvardsverket.se/sv/Nedre-meny/For-press/Pressmeddelanden/Okat-regionalt-inflytande-over-rovdjur/
Äntligen kan de tänka sig en jakt på varg i de länen som är mest vargtäta.

Detta är helt underbart eftersom vi nått upp till regeringens alla delmål och föryngringar.
Nu är det inte så att jag är emot vargar. Men jag vill ha en kontrollerad vargstam. Det kommer alltid finnas tvister mellan rovdjur och tamdjur.

Detta blev ett litet snedspår från vad vi brukar skriva om, men detta ämne är så infekterat och viktigt att det måste lyftas

Innan jag skaffade mig min allra första spaniel så berättade folk för mig att en Engelsk springer spaniel är en mentalt vek hund som man måste vara försiktig med.

När jag bestämde mig för att ta hem det lilla livet så räddade jag henne undad en alkoliserad uppfödare. Hon bodde på 1kvm och hade nog aldrig sett ett badkar.
Nu ska jag inte berätta alla hemskheter, men med denna bakgund så var min första spaniel antagligen inte helt mentalt frisk. Hon var underbar på alla sätt och det var en perfekt hund. Kanske var honlite vek, men hon var perfekt för mig just då.

Detta har färgat min syn på springrar rätt mycket, så när jag sedan besökte Annica på Curricos så hade jag detta som fakta och vi pratade aldrig om detta. Vi hittade lilla Noona som verkade vara en perfekt tik. Svart, bra storlek och framåt.

Som lite var hon bara för söt och underbar. Vi åkte direkt upp till våran sommarstuga efter vi hade hemtat henne. Det var semester och allt var perfekt. hon följde med ut i ekan medans vi metade. Hon var med medans jag dömde viltspår. Hon bodde verkligen på landet sina första veckor.

Nu är hon 9 månader och jag kan nog vara den första att säga att ajg hade FEL. Noona är långt från en vek und. Det är mer som att försöka forma en bit uran med en smörkniv i trä!!!
Varje dag har hon nått nytt hyss för sig och vi kan busa tämligen hårdhänt. Hon har ett vaktbeteende som är rätt inpräglat och med ett skall som är ruggigt dovt. Nästan så man får gåshud på armarna.

Efter flytten till vårt nya hem har det varit lite stiltje på dressyr och jakt, men nu är vi hemmastadda och vi känner oss redo för att ta tag i dressyren igen.

Noona är nu nio månader coh Julia har tagit tag i en enklare träning inför kommande utställningar. Vårt mål är inte att få fram en SU(u)CH, utan mer få någon bedömning, gärna av flera olika domare, på hur hon ser ut. Detta kommer underlätta det eventuella avelsarbete som vi faktiskt har börjat diskutera här hemma.

Igår hade vi ett underbart väder och vi kände att detta måste vi utnyttja till max. Så vi gjorde oss iordning och gick ut till Fisksjön, en liten sjö med kuperad terräng och just nu mycket snö.

Efter det sedvanliga passet med lite motion så körde vi lite grunddressyr såsom sitt, ligg, hit och linförighet.

När vi hade avklart den biten så blev det lite enklare träning i sicksack springande.

Noona är fortfarande i det stadiet att allt är intressant och hon håller god kontakt. På fält håller hon säkerligen 25-30meter med tätnar skogen, såsom på vår jaktmark där vi jagar mycket tjäder och orre går hon ned till maximala 15 meter.

Jag känner mig fortfarande aningen vilse om hur man ska träna in detta. Jag har läst fågeljaktbibeln, börjat få tag på filmer från jaktproven i England och försöker läsa mig till allt jag hittar på webben.

Här finns faktiskt något som jag tycker vår springerklubb borde jobba lite. För länge sedan när jag var aktiv i fågelhundsklubben för skällande fågelhundar (finnspetsar mfl) så hade de utarbetat en handbok för injagning av den skällande fågelhunden. Denna bok var tillräckligt bra för att nybörjare kunde läsa in sig och bege sig ut i skog och mark.
Men tills något sådant inträffar så får man nog försöka så gott det går med att läsa, titta och fråga mycket.

Jämte själva fält träningen så har vi fördjupat vårt apportarbete. Vi börjar få bra stadga i kasten och man kan stoppa henne efter att apport-kommandot givits. Hon brukar inte se allt för glad ut när jag stoppar henne och kallar in henne innan hon får springa på apporten.

Noona visar mer och mer intresse för olika sorters vilt, och får hon syn på en fågel så blir hon som ett barn på julaftonen. Detta är något som vi kommer få jobba lite med för att få bukt med. Visst är det roligt att hon är så intresserad, men jag är rädd att hon kan bli en jaktidiot som inte går att styra om vi inte får kontroll på detta.

Som om inte detta vore nog så kommer snart viltspårsträningen snart igång igen. Ska bli intressant om vi kan få fram Noona till ett championat innan sommaren är över.

Här kommer några godbitar från en spaniel i full fart mellan svängarna

Och så en bild på hennes huvud. Dock så är hon inte klippt men man ser konturerna rätt hyffsat ändå.

Sist men inte minst så kommer det en bild från hur det ser ut när Julia klipper Noona.

Sen kan man alltid undra vem som är stjärnan här hemma :-)